Inför ett skifte

”En gång ska det ha funnits gott om sjöar och hav på Mars”, hörde jag för några kvällar sedan någon säga, kanske i ett nyhetsprogram på svt.play, minns inte riktigt. I alla fall högg de här orden tag i mig och jag tänkte att det kanske blir så någon kommer att säga om Jorden en dag, någonstans i en annan värld. Kort därefter gick jag och la mig och somnade kanske, men oron blev kvar och den blandades med tankarna på flyktingströmmarna. Jag såg Lana och mig på Krivi Put, som ju ligger alldeles vid järnvägen. Vi satt ute vid knuten och var mitt inne i en lektion, då ett tåg rasslade förbi med flyktingar i och jag sa ”duktigt”: ” Izbjeglice su u vlaku.” Eller var det Lana som sa det? Vi såg att tåget verkligen var helt fullt. Drömmen gick över i något annat, ett samtal mellan några jag inte kunde se om hur naiva Merkel och den svenska regeringen varit. ”Det är därför det kommer så många nu”, sa någon. ”De är hitlockade av löften som ingen kan hålla”, hördes det från ett annat håll. Jag tänkte något vagt om att det är så svårt att se in i framtiden. De här löftena kom innan allt tippade. Kunde man verkligen veta att det skulle bli så? Ja, rörelsen fanns där redan, men den hade inte passerat den där gränsen. Nu är vi förbi gränsen och vi tittar i våra olika länder här i Europa, rikare och fattigare, oroligt åt sidorna på varandra fast vi undviker att se varandra i ögonen. Vi hör att människor sätter eld på (blivande) flyktingförläggningar i Sverige, vi hör att flyktingar sätter eld på tälten i Slovenien. Några skriker högt att nu får de räcka, men de flesta tiger ännu eller talar bara i en trängre krets. Kommer gränserna att nu att förvandlas till ogenomträngliga hinder? Håller Europa på att gå under? Vem blir hjälpt av att Europa går under? Vart är vi på väg? För ett halvår sedan hade nästan ingen med självklarhet kunnat svara på frågan ”Vilket är vårt största problem idag?”. Nu vet alla vilket det är. Och jag ser den unge tunisiern – eller var han algerier? – sitta där på en sten någonstans på Pantelleria, den lilla ön söder om Siciliens kust. Han dök upp i ett nyhetsinslag här i kroatisk tv härom dagen. ”Ni har haft er tid, nu är det vår tur”, sa han och tittade rakt in i kameran. Befinner vi oss just nu i det där ännu relativt lugna vattnet strax före vattenfallet?

2 kommentarer till “Inför ett skifte”

  1. Det är lätt att förstå din oro. Men mycket svårt att bedöma en situation utifrån anekdoter, av typen: ”Ni har haft er tur, nu är det vår”. Sådant blir lätt till skräckpropaganda, och används ofta så. Inte heller verkar det riktigt hederligt att jämföra attentat-bränder i Sverige med att några desperata flyktingar bränt sina tält. Inte så bra att jämföra folk med krigstrauman med andra.
    Men, alltihop är mycket svårt, och vi är alla störda av det.
    Jag tror man får tillåta sig att lakoniskt konstatera 1. Att det finns bra och dåligt folk bland européer OCH flyktingar. 2. Att vi inte kan låtsas att det blir en lätt match. Samt 3. Att domedagsstämningar inte befrämjar viljan att överleva i gemenskap.

  2. Nej, klart att vädrande av panik och domedagsstämning inte befrämjar något värdefullt, men nu var det så jag tänkte/kände och det finns också något som heter uppriktighet. Saker forsade genom mitt huvud och jag ställde dem bredvid varandra i den här texten. Här blåser oroliga vindar. Igår var det val här och HDZ – det konservativa partiet som är något helt annat än ett konservativt parti i Sverige – och Domoljubna koalicija, den fosterlandsälskande koalitionen, verkar ha lyckats bra i valet även om det inte är helt klart hur regeringen ska bildas. Jag föreställer mig att resultatet delvis påverkats flyktingkrisen. Relationerna mellan länderna här på Balkan blir alltmer störda och man beskyller varandra för att inte ta ansvar för flyktingströmmarna. Över 300 000 människor har strömmat igenom Kroatien de senaste månaderna. Kroatien anser att Serbien släpper igenom för många åt gången och Slovenien säger detsamma om Kroatien. Och när det talas om kvotering av flyktingar, så är det så att knappast någon vill stanna här på Balkan. Sex personer av över 300 000 har sökt asyl i Kroatien, har jag hört. Möjligen är det ännu färre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *