Kategori: Berättelser ur livet

Den långa raden av strålande solskensdagar har vridit lite på mina vanor. Nästan varje morgon sitter jag en inte så kort stund vid ett av de soligaste borden på Royal och dricker mitt kaffe, medan Londi ligger och vilar vid mina fötter. Egentligen flåsar plikterna mig i nacken mer än någonsin och jag ligger efter med nästan allt, men den här stunden stjäl jag från tiden, om och om igen sker samma lugna glada stöld.

Och när Londi och jag sedan återvänt hem och jag satt mig vid mitt bord och gått in i mina uppgifter och Londi klättrat upp på soffan – det kan hon fortfarande – så händer det då och då att jag reser mig och öppnar fönstret på vid gavel och lutar mig ut en aning och tittar mot Royal och människorna som sitter vid borden i solljuset. Varje gång ser jag också mig själv där och Londi förstås. Jag tar luftens stora spegel och är både här och där.

Dagarna jagar på med sin blänkande korthet; redan tidigt om kvällarna klipps deras solglans bort. Men Mandarinmannen är tillbaka, det hör ju till när hösten börjar luta sig in över sitt kalla fält. Fast det är fel dag, men det här året kanske det är tisdagarna som är bestämda för mandariner. I alla fall köper jag ett nät och Londi låter sig klias av Mandarinmannen och plötsligt inser jag att han är en annan än förra året. Väldigt lik, men en annan. Den största skillnaden är att han inte alls är rädd för Londi. Den andre låtsades att han tyckte om hundar. Detta finns inristat i mitt minne, även om jag kanske aldrig förr tänkt på det så här.

Lite för er som inte känner till detta kvarters speciella sevärdhet men också för er som gör det och kanske undrar över en fortsättning vill jag på nytt gå ett varv runt ”Patriotens hus” och fundera lite kring dess egendomliga gestalt.

Huset är ett slags pepparkakshus, där ständigt nya prydnader och ornament klistras fast eller hängs upp, och patrioten är en häxa. Han ler aldrig och han kilar som en råtta upp och ner för små rangliga stegar ständigt upptagen med någon ny idé. På kroatiska högtidsdagar strömmar patriotiska sånger ut från huset och den hemliga innergården och flaggorna fladdrar från stängerna. Kartor över Kroatien, kroatiska emblem och målningar som föreställer viktiga byggnader i Zagreb är fästade vid murar och ytterväggar. Trätavlan som berättar historien om Sigečica, kvarteret här, finns nu i två versioner. Och tittar man in genom spjälorna i den höga grinden ser man ett virrvarr av slaviska träfantasier. Men mycket verkar ha slitit sig ur sin kroatiska form: Trasbarocken och vildklassicismen med alla sina pilastrar, kapitäl, betongkulor och andra förgyllda ornament, är de verkligen så kroatiska? Och bananplantorna som detta år vuxit sig högre än huset, de talar väl egentligen om helt andra platser?

Hela tiden vittrar pepparkakshuset, så varje dag rasar någon kula, ram eller plakett till marken. Och ni som varit här förr vet att det då och då händer att någon frestas slita loss några av de pråliga dekorationerna och krossa dem mot gatan.

Innan vi gjorde söndagens lilla slovenska resa fick Toma idén att försöka ta med lite kläder, skor och mat till den flyktingförläggning som ska finnas strax innanför den slovenska gränsen vid den kroatiska gränsövergången Harmica. Vi packade bilen ganska full och så gav vi oss av i nordvästlig riktning först mot Zaprešić och sedan vidare till Harmica. Där visade det sig att gränsövergången är stängd på grund av flyktingrörelserna och ingen visste var vi kunde lämna sakerna, utom att någon gav en svävande upplysning om att det skulle vara bredvid ett litet kapell. Vi bestämde oss för att Londi och jag skulle hoppa av i Harmica och sträcka på benen och vänta lite där, medan Toma tog reda på var det där kapellet kunde finnas.

Solen sken härligt och vi var snart hemma i den lantliga miljön. Jag tittade på det lilla lokaltåget som anlände från Zagreb, stod en stund och såg väntande ut medan ett fåtal människor gick av och sedan på. Ja, och kort därefter avgick tåget mot Zagreb igen. Londi nosade under träden och hittade lite intressant skräp vid en papperskorg. Efter en stund kom Toma tillbaka. Han hade lämnat av sakerna men var inte helt säker på om platsen var den rätta. Londi och jag klev in i bilen och så började letandet efter en möjlig gränsövergång. På mig verkade det som om vi åkte i cirklar ett tag och Toma sa något om att en däckfirma som ligger strax innanför Harmica på den slovenska sidan nu kommer att gå back. Däcken är billigare där än i Kroatien, men nu när vägen dit blivit krånglig och längre, så kanske en del inte tycker det är mödan värt eller en tillräcklig besparing. Någonstans vid Bregana (tror jag) kom vi över och sedan såg vi soldater och tält och människor som ställde upp en matvaror på långbord på ett fält. Några höll, så vitt vi kunde se, på med att tvätta eller desinficera något. Men vi såg inga flyktingar, även om ett antal nog måste ha varit där någonstans i närheten. I mitt huvud blandades de dramatiska bilderna från gränsövergången jag sett på tv med denna underliga vaghet och jag tänkte något om att ”det är så här det är i verkligheten – i verkligheten går det ofta inte att se vad som händer”.

Igår var en härlig solskensdag och på eftermiddagen satt vi och drack Portugizac och pratade och pratade på Trg Kerempuha. Människorna såg glada och avspända ut och ett tag var det dans till några gatumusikanters toner. En lycklig dag.