Innan vi gjorde söndagens lilla slovenska resa fick Toma idén att försöka ta med lite kläder, skor och mat till den flyktingförläggning som ska finnas strax innanför den slovenska gränsen vid den kroatiska gränsövergången Harmica. Vi packade bilen ganska full och så gav vi oss av i nordvästlig riktning först mot Zaprešić och sedan vidare till Harmica. Där visade det sig att gränsövergången är stängd på grund av flyktingrörelserna och ingen visste var vi kunde lämna sakerna, utom att någon gav en svävande upplysning om att det skulle vara bredvid ett litet kapell. Vi bestämde oss för att Londi och jag skulle hoppa av i Harmica och sträcka på benen och vänta lite där, medan Toma tog reda på var det där kapellet kunde finnas.
Solen sken härligt och vi var snart hemma i den lantliga miljön. Jag tittade på det lilla lokaltåget som anlände från Zagreb, stod en stund och såg väntande ut medan ett fåtal människor gick av och sedan på. Ja, och kort därefter avgick tåget mot Zagreb igen. Londi nosade under träden och hittade lite intressant skräp vid en papperskorg. Efter en stund kom Toma tillbaka. Han hade lämnat av sakerna men var inte helt säker på om platsen var den rätta. Londi och jag klev in i bilen och så började letandet efter en möjlig gränsövergång. På mig verkade det som om vi åkte i cirklar ett tag och Toma sa något om att en däckfirma som ligger strax innanför Harmica på den slovenska sidan nu kommer att gå back. Däcken är billigare där än i Kroatien, men nu när vägen dit blivit krånglig och längre, så kanske en del inte tycker det är mödan värt eller en tillräcklig besparing. Någonstans vid Bregana (tror jag) kom vi över och sedan såg vi soldater och tält och människor som ställde upp en matvaror på långbord på ett fält. Några höll, så vitt vi kunde se, på med att tvätta eller desinficera något. Men vi såg inga flyktingar, även om ett antal nog måste ha varit där någonstans i närheten. I mitt huvud blandades de dramatiska bilderna från gränsövergången jag sett på tv med denna underliga vaghet och jag tänkte något om att ”det är så här det är i verkligheten – i verkligheten går det ofta inte att se vad som händer”.