Jag har ofta funderat över vad hemligheten med Slovenien är och varje gång försöker jag en ny väg, när det gäller att beskriva landet och nu tänker jag så här, i och för sig inte så långt ifrån mina andra beskrivningsförsök:
I Slovenien är vattnen uppdelade i droppar och varje enskild droppe speglar en värld…
Igår gjorde jag tillsammans med Toma och Londi en av dessa – i kilometer räknat kanske ganska korta – oändligt ringlande Slovenienresor. Som alltid var allt det essentiella där: Husen som speglar sig i flodkröken, bergens och kullarnas böljande linjer, grönskan och den lilla vita kyrkan överst på kullen.
(Jag får för övrigt intrycket att Slovenien är detta enda land som Andrzej Stasiuk inte riktigt kommer åt i sin bok På vägen till Babadag.)
den lilla staden Kostanjevica nästan helt innesluten i en av Krkas meandrar
borgen Otočec på en ö i Krka
Novo Mesto, som väl varit ny i hundratals år, speglar sig i Krka