Kategori: Berättelser ur livet

Denna morgon är vädret mjukt och behagligt, lite kyligt kanske, men ingen vind och ingen påträngande fukt. Londi ligger under fönstret och är ganska trött, för den promenad som vi förr räknade som kort eller i alla fall ganska kort har nu blivit lång, men ännu klarar hon att gå den och kanske vinner den nya värden med denna ultrarapid.

Jag plockade druvor både där jag är inbjuden att plocka och där jag inte är det. De små blåa druvorna var lite nattkalla i handen och munnen och som vanligt goda. Vid hörnet mellan Kornatska och Brijunska dök den lilla runda blanksvarta Ajka upp och hon kråmade sig strax med stor energi för både Londi och mig. Hon är ett paket glädje. Hennes husse kom lite efter henne och frågade hur jag haft det i Rijeka. Jag lyssnade uppmärksamt till böjningen av stadsnamnet: u Rijeci. Jag svarade något entusiastiskt. Och så skuttade Ajka vidare längs Kornatska med husse i släptåg. Londi tog det lugnare och luktade sig systematiskt fram utmed häckarna.

Jag tänkte på tidens gång och sedan på den stora flyktingkatastrofen. Hur började det egentligen? Och när kom den här väldiga accelerationen? Och hur kommer det att gå? På sista tiden har jag lärt mig namnen på de små orterna Tovarnik, Bapska och Opatovac. De ligger långt borta i sydöstra Slavonien på gränsen mot Serbien. Jag ser dem på tv varje dag. Här finns gränsövergångarna och de jättelika lägren, där det ibland verkar utbryta kaos. Alla vill vidare – det sägs att bara tre av över 100 000 har sökt asyl här – men på gränsen mot Slovenien går det trögt. Jag ser bilder från Dobova och Bregana nästan varje dag också och jag känner inte igen någonting alls. Där det annars brukar vara så tomt eller glest är det överallt människor och fladdrande plaststycken mot regnet eller vinden.

Och jag tänker på översvämningarna. Nyss såg jag bilder från Sisak, som precis som Karlovac är en stad som byggts där floder möts. Bilderna av vattenmassorna och lerfloderna följer mig, särskilt efter att jag åkte förbi Karlovac på vägen till Rijeka, då jag såg det i verkligheten. Men här är det lugnt just nu och Londi och jag gick nyss under träden invid genomfartsleden Slavonska och jag tänkte inte ens på ljudet från lastbilarna och långtradarna, kanske var det väldigt lite trafik där denna morgon? Och Londi hon luktade och undersökte marken och det var svårt att föreställa sig någon viktigare syssla.

Det är genom din nöd du hjälper andra, hörde jag mig själv säga. Det är genom att visa din hjälplöshet, som du får andra att känna sig betydelsefulla, som bärare av mening och värme. Även när de – vi – misslyckas med själva hjälpandet. Parallella duktigheter ger inget till någon och frågan är om vi alls är människor, där vi drar fram i oklanderlig präktighet. Men sorgen och trösten, smärtan och lindringen, de gör oss till systrar och bröder.

En dag som börjar på polisstationen kan väl aldrig bli bra? Nej, det hade jag inte kunnat tro och början var inte lysande. Jag har ännu inte fått ut årets uppehållstillstånd eller ”registreringskort”, men det bör komma, eller ja komma och komma, jag lär få köa efter det inom någon vecka. Nå, för ett tag sedan fick jag idén att försöka skaffa mig ett ”stalni boravak”, ett permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett tillstånd för fem år. Jag hade hört att man efter att ha arbetat här i fem år kan få ett sådant. Och sist jag var hos polisen gjorde jag ett lamt försök och blev förstås avvisad, eftersom jag inte hade något papper parat på mig som bevisade att jag arbetat i fem år. Jag mumlade något om att de ju har alla mina papper sedan fem år, men jag la ingen energi i mitt mummel, eftersom jag förstod att det skulle vara meningslöst. Men sedan bad jag ändå om ett papper från dekanen om att jag arbetat på universitetet den tid jag har. Och inom några dagar låg ett sådant papper på mitt bord i rum B007. Och imorse samlade jag mig till attack. Jag tog spårvagnen och gick sedan genom regnet den sista biten till polisstationen. När jag kom till andra våning var det ovanligt lite folk i den stora salen så jag gick på prov rakt fram till utlänningsdisken och ignorerade att damen bakom glaset tittade avvisande på mig. Snabbt sa jag att jag kände igen henne från veckan innan och att jag nu hade pappren om de fem årens arbete, som hon då hade krävt av mig. Jag visade henne ”kvittot” från förra gången och pappren från dekanen. Hon tittade demonstrativt oförstående på mig. Sedan pekade hon på ett datum: 30.9 2016. ”Det är inte fem år”, menade hon. ”Sant”, sa jag, "men det är inte det det handlar om." Ett tag stampade vi fast oss i våra egna fotspår mot varandra, men så tröttnade hon och hänvisade mig till rum 104. Och jag gick dit, knackade, kände på dörren, öppnade, men ingen där, så jag satte mig på en bänk mittemot och började läsa.

Kort efter det kom en man i kanske 45-årsåldern. Han såg förvånansvärt pigg och fräsch ut för att arbeta i det huset och dessutom reagerade jag på att han var man. Jag tror aldrig förr jag har träffat en man där, jag menar bland dem som arbetar där. Med en elegant gest bjöd han mig att slå mig ner. Jag drog snabbt mitt ärende och han tog fram mina filer i datorn (första gången jag sett någon använda en dator på ett rimligt sätt i det huset) och så sa han att javisst får jag ansöka om ”stalni boravak”. ”Det gäller i tio år och sedan kan ni ansöka om medborgarskap, om ni vill.” ”Oj”, tänkte jag, ”hur gick detta till?”. I lätt ton gav han mig några instruktioner om kopia av pass och tidigare uppehållstillstånd och så räckte han mig ett formulär att fylla i. ”Kom tillbaka efter den andra november, så ordnar vi detta”, sa han. Med en känsla av svindel tackade jag och lämnade rummet.

När jag kom ut på gatan hade det slutet regna och jag gick uppför längs Petrinjska för att leta efter spännande gatukonst på en tvärgata. Rudolf hade hittat några bilder på en blogg och ville att jag skulle titta efter i verkligheten. När jag kom till Đorđićeva svängde jag in där och se där på en husvägg var de fantastiska snäckbilderna. De jättelika snäckorna liksom lutade sig ut över gatan.

Full av glatt humör tog jag bild efter bild. Sedan gick jag vidare upp mot stora torget. Där pågick en spännande ”vintermarknad”. Jag gav mig in på ”degustacija” av diverse torkade köttbitar. Folk åt och hade synpunkter på smaker och annat. Jag köpte honung, ajvar och pršut.

Sedan ringde jag till Christine och berättade historien om upphållstillstånd och medborgarskap. Hon blev nästan lika glad som jag och frågade om jag inte ville åka upp till henne på berget och dricka kaffe. Ja, det ville jag, så jag hoppade på nummer 14 och strax var jag uppe i Mihaljevac – ni anar inte vilket flyt denna dag har – och visst stod nummer 15, som går upp på berget, där precis färdig för avfärd. Så jag for upp till Gračani, hoppade av i solsken och gick över höjden. Ja, och så satt vi där på balkongen i solen och drack kaffe och åt hembakat och pratade och pratade och skrattade och livet var just så där enkelt och bra, som det kan vara ibland. Efter kanske två timmar sa jag hejdå och gick till spårvagnshållplatsen igen för att åka ner till mina ”sydliga trakter.”

Lopudska är en liten gata som korsar Hvarska på ett lite oregelbundet sätt. Londi och jag passerar ofta förbi där för det är ju bara ”om hörnet” härifrån räknat. Under sommaren som gick har det inträffat en stor förändring med ett av husen vid gatan. Ja, kanske ännu mer med trädgården. Jag blev både ledsen och upprörd när jag en dag såg att den vilda blomsterträdgården med den stora bananplantan i mitten hade blivit bortskrapad. Kvar var bara den nakna marken. Och kort därefter försvann bersån med vinrankorna som om förhöstarna brukade bära sådana där små söta mörkblåa druvor med stora kärnor och tjocka skal. Och sedan drogs körsbärsträdet och fikonträdet upp med rötterna, så att det av trädgården bara fanns själva ytan kvar. Kvadratmeter i stället för växande grönt liv. Men rent och tydligt och liksom större.

Man har murat upp ett garage där träden stått, men huset verkar få stå kvar som ett skal till ett nytt hus. Jag tittar på alltsammans och försonar mig med det. Och jag tänker att om huset hade fått förfalla tills taket föll in och väggarna mjuknade, så hade kanske allt till sist rivits och något helt nytt och sannolikt högt och fult skulle kommit i dess ställe. Så här är det egentligen bara fråga om en skinnömsning. Huset kommer tillbaka med sin lilla skuggiga veranda som skyddar så bra mot den heta sommarsolen. Bersån kommer tillbaka, ja, inte genast, men vinrankor växer rätt snabbt. Och bananplantan kommer kanske igen i ny gestalt om något år och blommorna kommer helt säkert. Träden tar längre tid, men de kommer också fast kanske inte just körsbär och fikon…

Världen blir så liten när det regnar. Blicken vänds neråt, söker inte ens något vid horisonten. Det gråa ljuset som egentligen är mörker rullar in allt i ludd och oklarhet. Synen har inga fält och hörseln sövs av det monotona trummandet. Och just detta regn är ett kyligt sådant, så känseln kryper inåt, vänder hårdhuden ut. Men kanske lever lukterna? För den som har en bra nos. Londi har nog det och hon stannar gång på gång på vår väg mot bagaren. Och jag trampar otåligt på stället. Londi undersöker. Jag faller in i mig själv, samtidigt som jag känner droppar rinna nerför pannan. Nej, jag tog inget paraply, även om jag har ett nytt nu, som ledigt går att fälla upp. Jag tycker inte om att bära. Men hur sant är det? Hem bar jag inte bara brödet utan också en liten druvklase jag nöp av bland rankorna, där där jag får plocka hur mycket jag vill.