Allt emellanåt stannar jag mer eller mindre ofrivilligt upp för att något manar mig att ”se över mitt liv” eller att försöka förstå vem jag är eller vart jag är på väg. Det bleka vinterljuset gör att jag ligger ganska lågt med blicken riktad mot detaljer och svagheter. Jag är inte fantasifull. Det som kommer inifrån kommer först utifrån, konstaterar jag lite motvilligt. Jag har inga egna idéer. Mina idéer är kombinationer jag bygger ihop av sådant jag ser, hör och känner. Läsning ingår då i det jag ser. Sedan tycker jag om att tyda tecken. Inte för att tecknen verkligen skulle betyda något, men för att de ger illusioner om mening och sammanhang. Jag ska ge ett exempel på sådant som jag nu har fått för mig att kalla för ”tecken”: Idag talade jag via skype med någon jag känner i Sarajevo. Medan samtalet pågick fick jag ett mail från någon annan jag känner, som föreslog att vi ska ses i Sarajevo i sommar. Jag tänker ofta på Sarajevo. Kommer jag en gång att leva där? Egentligen går det inte att tänka den tanken, för jag kan inte leva där med Londi bland de 10 000 plågade hemlösa hundarna och att tänka på vad jag ska göra efter Londis tid går inte. Det är ett alltför stort svek. Londi blir 15 i början av februari, men på sista tiden har hon egentligen snarare blivit yngre än äldre och det är inte alls säkert att tiden är det vi tror den är. Jag tänker på tiden i romaner, på att man inom litteraturvetenskapen har hittat på termer som ellips, summering, scen och paus för att beskriva förhållandet mellan den berättade tiden och hur berättandet hanterar tiden. Ellipsen innebär ju att allt möjligt händer utan att lämna spår i berättelsen; någon blir till exempel plötsligt vuxen. Summeringen är förstås just vad den säger sig vara och scenen följer så gott den kan ett skeende i dess tänkta takt. Pausen är en plats där berättandet pågår i form av beskrivningar av något stillastående och denna konsumerar ingenting alls av den berättade tiden. Kanske är Londi och jag inne i en sådan här paus. Det pågår ett vidlyftigt berättande på bredden utan att det tar ett enda ögonblick ur våra liv. Kanske innebär detta att det är rummet som tar tidens plats?