Just nu är jag riden av kaos i mer än en gestalt, så jag önskar mig lite fegt en rak och enkel väg, som man ser alla möjligen uppdykande nya hinder ifrån redan på långt håll. Så här som den enformigt raka Vukovarska i solsken önskar jag mig den. Innan jag tröttnar och vill ha omväxling och hemliga möjligheter intrasslade i risker igen.
Egentligen kan man ju tycka att jag har annat att göra och kanske också saker att verkligen bekymra mig över, men jag tänker inte tala om det senaste dråpslaget, inte här. Fast världen rullar ändå gång på gång över till den ljusa sidan eller jag kanske skulle kalla den den glatt mörka sidan. Under de senaste tre veckorna har vi haft tre Babylon Café, ett reguljärt på ”det nya stället” och två egna eller fria tillbaka i Kino Gričs dunkla källarlokal. Igår satt vi där igen på de omöjliga tältstolarna och drack Nikšićko, detta utmärkta montenegrinska öl, eller något annat. Och vi pratade om allt, ganska mycket om Kina. Vi talade om luftföroreningar i svindlande stora städer på märkligt uppsluppet sätt, fast hur ska man tala om luftföroreningar? Och det blev ganska sent.
Hemvägen blev lite trög, eftersom spårvagnarna glesnat åt mitt håll. Jag gick till fots mellan Branimirova tržnica och Držićeva, men det var egentligen bara välgörande.
Ja, som sagt, morgonen är min eller vår, min och Londis, så vi avnjuter den långsamt. Allt annat kommer sedan. Brådskan har inte tillträde till morgonen. I parken (”parken”?) under ”vårt” hus blommar nu de där små träden som jag inte vet vad de heter, men som har bland de vackraste blommor jag vet. Kanske viskar de sitt namn, när vinden far genom dem, men jag kan inte tyda det.
Vi är just tillbaka från en ringlande promenad förbi ”Patriotens hus” och över det gröna där bakom. Londi har nosat.
Och vi har varit ända bort hos min postolar Mario – som kanske inte heter Mario, kanske är det hans farfars namn? – och hämtat mina nu kanske sjuttonåriga stövletter.
35 kuna kostade byte av blixtlås, en liten lagning och en noggrann och stolt upputsning. De lever vidare för att ”Mario” sköter dem och egentligen blir de bättre och bättre, dessa fötternas handskar eller fotskar kunde jag väl kalla dem?
Och sedan satt och låg vi i halvskuggan på kafé Dalija en god stund.
Detta är en särskild trädens tid, så jag måste följa hur kronornas yvighet växer från stund till stund. Jag tar många bilder och tänker gång på gång så här: Den här bilden kanske är från förra året? Eller förrförra? Jag ser åren virvla med bland löven. Och igår eller igår förra året tog jag den här, när jag gick längs Heinzelova för att köpa mat till Londi, fast förra året hade Londi ännu orkat gå med den vägen. Kastanjerna i blomning, ja, nästan i utblomning. Vi har mäktiga kastanjer här.
Och hemma i balkongrummet sitter jag och småbläddrar i Klara Johansons Brev. Nyss läste jag den här raden som finns i ett brev till Marika Stiernstedt skrivet den 20 januari 1899: ”Men lyckan ligger inte i att slippa vara olycklig.”
Jag äter numera ofta frukost efter elva. Det kan låta sent, men det är bara ett av flera möjliga sätt att se på den saken. Min undervisning ligger oftast på eftermiddagarna och resten av arbetstiden rör sig i vida och obestämda cirklar och ellipser runt dygnen och veckorna. Morgonen är min – och Londis. Jag undrar ibland hur hon hanterar sitt åldrande. Hon hör mycket sämre än förr, så det är inte någon idé att ropa på henne på avstånd och jag är osäker på om hon hör mig ens på nära håll. Kanske når jag henne när jag pratar direkt i örat på henne. För säkerhets skull pratar jag med händerna, jag håller i henne, kliar och klappar henne och så pratar jag lite, men kanske är det bara jag som hör min röst. Londis syn däremot verkar vara som förr, alltså lite halvsvag för sådant som är stilla, ganska skarp för sådant som rör sig. Och nosen hittar fortfarande allt. Hon går lite illa, bakbenen verkar lite försvagade sedan hösten, men hon är stark när hon drar iväg med kopplet och mig, om hon hittar något spännande i buskarna. Och plötsligt, när hon blir glad, kan hon hoppa lite igen. Inne i henne verkar mycket av glädjen finnas kvar. Jag skulle vilja säga att hon hanterar sitt åldrande på ett förunderligt harmoniskt sätt. Därför kan vi också ha roligt tillsammans när vi strövar omkring tillsammans, även om jag ibland förstör glädjen med att dra i kopplet för att jag ”ska någonstans” och för att hindra henne från att stoppa i sig något. Nu undrar ni kanske varför hon har koppel. Det kan jag svara på: Hon äter allt ätbart och även annat hon hittar och här finns mycket att hitta: bröd, bröd, benbitar, pizzakanter, korvskinn… Och alla dessa saker innebär risker för en hund som haft pankreatit och måste äta dietfoder. Ibland gör jag ett avsteg från ”principerna” och låter henne nappa åt sig en brödbit eller så, men det rör sig just om avsteg, för så måste det vara.
Och morgonen eller tiden före min frukost – Londi äter innan vi går ut – handlar just om att ströva omkring eller stå stilla i gräset under träden. Och så handlar den om kaféer. Jag har utvecklat en egen ”kafékultur” den här våren, det har jag nog sagt förr. Jag väljer kafé efter stämning, solstrålarnas riktning och min grad av lust för omväxling. Ibland bestämmer jag mig för ett kafé, men går till min förvåning till ett annat. Jag överraskar ibland mig själv med mina självväljande val. Benen går iväg med mig och Londi följer med. Den här morgonen satt vi på Simpa här i husets bottenvåning. Och bättre hade jag inte kunnat välja om jag hade valt på ett mera medvetet sätt. Vi satt i uterummet och utanför susade vinden i björkarna och fågelkvittret klippte små ljusa hål i björksuset.
