Ja, som sagt, morgonen är min eller vår, min och Londis, så vi avnjuter den långsamt. Allt annat kommer sedan. Brådskan har inte tillträde till morgonen. I parken (”parken”?) under ”vårt” hus blommar nu de där små träden som jag inte vet vad de heter, men som har bland de vackraste blommor jag vet. Kanske viskar de sitt namn, när vinden far genom dem, men jag kan inte tyda det.
Vi är just tillbaka från en ringlande promenad förbi ”Patriotens hus” och över det gröna där bakom. Londi har nosat.
Och vi har varit ända bort hos min postolar Mario – som kanske inte heter Mario, kanske är det hans farfars namn? – och hämtat mina nu kanske sjuttonåriga stövletter.
35 kuna kostade byte av blixtlås, en liten lagning och en noggrann och stolt upputsning. De lever vidare för att ”Mario” sköter dem och egentligen blir de bättre och bättre, dessa fötternas handskar eller fotskar kunde jag väl kalla dem?
Och sedan satt och låg vi i halvskuggan på kafé Dalija en god stund.
Ja, lindar, det har man träffat några av format.
Här på hemvägen, koltrasten.
Behöver jag säga mer?
Anneli
Egentligen inte, men vet du kanske vad det lilla trädet med blommorna heter?
En kollega här på stadsbibblan tipsar om Rosenhagtorn?
Aha, tack – jag ska googla lite och se hur bilderna ser ut.