Kategori: Berättelser ur livet

Om man ser livet som en ändlös serie ögonblick, kan paradiset dyka upp när som helst som ett djupt och evigt nu. Londi och jag går under lindar nu och världen är grön och höjer man blicken lite ser man nästan bara hjärtan.

Och lindarnas grenar böjer sig i mjuka kaskader. Gröna hjärtan gungar i vinden.

Londi höjer inte blicken utan hon försöker som den pantera nera hon är att glida ut ur bilden. Hon har inte fotografering som hobby.

Och på vår bar ”Goran” sitter och ligger vi numera på skuggsidan och lyssnar till rösterna på den lilla gatan utanför eller fångar dofterna från vindfläktarna med nosen. Ögonblick av förtätad glädje.

Imorse vaknade jag av att strömmen hade gått. Är det möjligt, kan man fråga sig. Ja, jag tror det, allt var så märkligt tyst i huset. Klockan var väl så där vid åtta och solen sken in genom persiennerna i balkongrummet och först kändes allt harmoniskt. I badrummet upptäckte jag att lampan inte gick att tända, så jag gick runt ett varv för att se om någon annan lampa gick att tända, men nej, allt elektriskt var dött. Först verkade det inte som något större problem, duscha kan jag i mörkret. Mitt badrum är alltså fönsterlöst och köket också, men det var förstås ingen konst att plocka fram lite mat åt både Londi och mig, fast nu visste jag att jag nog hade ett problem. Hissen. Jag gick ut i trappuppgången för att se om ljuset gick att tända men nej, det förblev halvmörkt och hissarna stod orubbliga. Vi bor en trappa upp, så det här med hissen kan kanske verka som en bagatell, men nu är det så att Londi inte längre kan gå nerför trappor och de här är ganska branta. Fram emot nio kände jag att det inte gick att vänta på elen längre, så jag satte på Londi kopplet och vi gick ut genom dörren och ut på den lilla ”terrassen” och sedan in genom dörren till trapphuset. Londi förstod att hon inte hade något val så hon började lite stapplande och ostadigt maka sig neråt trappsteg för trappsteg. Jag höll henne om bringan för att avlasta henne och vi hasade oss krökta neråt. Den första trappan klarade vi överraskande snabbt. Det gick alltså inte snabbt, men överraskande snabbt. Så var det det lilla enskilda trappsteget och sedan hade vi den långa trappan framför och under oss. Vi bet ihop, jag höll, hon famlade sig neråt, jag mumlade något i hennes öra, vet inte om det var till hjälp eller inte. På ett ställe slirade vi till, men grep balansen med våld igen och strax, efter en liten halkning, var vi nere.

Det flimrade framför ögonen på mig, men Londi verkade lugn. Och ute var allt som vanligt, dessutom en härlig solskensdag, så Londi fick rota omkring länge i gräs och buskar. När vi kom tillbaka hem fanns det fortfarande ingen ström, men uppför är ju lättare, så de där uppförstrapporna tog vi ganska smidigt. Och så var vi hemma igen. Timmarna gick, datorn gick inte att ladda, så jag bestämde mig för att putsa fönstren, något jag nästan aldrig gör. Det är urtråkigt och jag når inte upp till den översta delen av fönstren ens från stolen och dessutom känns det hela tiden som om jag ska ramla ut. För säkerhets skull stoppade jag dörrnyckeln i byxfickan. Om jag ramlade ut skulle någon kunna släppa ut Londi med den, tänkte jag. Strax före ett kom strömmen tillbaka.

Just nu är mina tankar inlåsta i sig själva och jag kan inte frambringa något av värde, jag läser andras texter och drar och sliter i dem och tycker plötsligt och ganska sorglöst att det mesta inte angår mig något nämnvärt (varför nämner jag det då?) och att allt bara rusar fram och förbi. Jag färdas upp och ner genom stan. Jag får honorar på smärre summor. Jag ligger alltid efter med allt. Jag sitter på bänken i solen och glömmer regnet från igår – eller var det i förrgår det föll?

Här är min stad:

Tkalčićeva:

Dolac:

Hrelić:

Sedan den böljande, flammande kvällen på Makedonski Restoran Sveti Nikola har jag tigit här i cybern. Det beror inte på något som hände där, men dagarna efter har varit fullproppade på ett sådant sätt att jag stigit upp, kastats genom dagen och sedan somnat i samma ögonblick som huvudet hamnade på kudden och så likadant igen dag för dag. Men nu är jag här igen och minns ett och annat. Restaurangen Sveti Nikola är en egen värld överfull av färger, sånger och enorma köttportioner. Alla som arbetar där – det spelar ingen roll om de är kypare, klarinettister eller sångerskor – rör sig med stolthet och grace, ryggarna är mycket raka och ansiktena har sin speciella strålglans. Ändå leker de hela tiden: blåser klarinett i örat på gästerna för att skrämmas, öppnar flaskor som om något sådant skedde första gången i världshistorien, blinkar åt varandra, bollar med det som kommer i händerna på dem…

Ljudstyrkan – båda sångarna hade härliga böljande röster och klarinettisten kände verkligen sitt instrument – var av ett sådant slag att vi genast gav upp allt samtalande och beställningarna fick vi ropa ut med höga röster. Men det var en underbar glädje i luften och som den ena kyparen sa när vi var på väg ut, ljudnivån var den enda möjliga.

När vi gick uppför trapporna för att ta oss ut i den ljumma natten var vi lite matta och visst var det ett slags lättnad att komma ut i det svaga gatubruset. Men bakom och under oss flammade en rödgul värld, det visste vi.

De flesta magnoliorna i staden har nu efter intensivt prunkande börjat blomma över. Blombladen faller och byts undan för undan ut mot gröna löv. Men här under mitt eller vårt fönster finns en liten magnolia som alltid är lite efter och aldrig särskilt praktfull. Den börjar nu blomma och märkligt nog fälls löven ut samtidigt. I det varma nattmörkret berättar det sin egen saga och det tänder små ljus bland blommorna och löven. Och lutar jag mig ut så hör jag också svaga trevande toner från trädet.