Kategori: Berättelser ur livet

Jag vet märkligt lite om vad jag tycker, i alla när det gäller kaféer. Härom dagen fällde jag nedlåtande ord om ”Dalija”, kaféet vid grönsaksaffären, här i textvärlden. Allt var fel: kaffet, betjäningen, gästerna… Ja. Och nu idag när jag kom ut från Marijans affär med tomater, äpplen, mladi luk (unglök?) och lite annat, så gick mina ben liksom av sig själva mot ”Dalija” och Londi lunkade efter. Solen sken redan ganska stark och de flesta satt i halvskuggan, men jag valde ett litet bord i solen och snart fick jag mitt kaffe på det:

Jag såg att ”Dalija” har egna sockerpåsar, men det har nog alla kaféerna här. Ett kafé med självakning har egna sockerpåsar, så måste det vara. Londi låg i solen men verkade inte särskilt varm, hon flåsade inte utan såg lugn ut.

Jag tittade mot grönskan bortom bordet bredvid vårt och tänkte något trevande om att kaffet visserligen inte är så bra på ”Dalija”, men annars är det här kanske mitt nya stamkafé. Var sitter man bättre?

Under morgongympan hade jag som vanligt tv:n på – för min kroatiska – och efter nyheterna kom ett program om Indien, där man gjorde ett besök i ett indiskt hem. En kvinna berättade och förde oss runt och vi kom till ett prunkande altare. Hon tände lite rökelse eller vad det var och sa ungefär så här: ”När människorna ber till gudarna och när gudarna är i huset, då är allting som det ska.” Ett vimmel av gudabilder i guld och granna färger strömmade in till mig genom bildrutan.

Och jag tänkte på människan och hennes gudar och att de evigt leende hinduiska gudarna
har de vackraste armarna. Hinduismen är en lovsång till armens skönhet.

Ute är det lite svalare denna morgon, våren eller försommaren backar lite och tar liksom sats. Och mitt klarbärsträd på hörnan står i fullaste blom. Kanske låter den här lilla svalkan blombladen stanna en dag längre än de annars gjort?

Historierna jag berättar här blir allt mindre och någon frågar sig säkert, vad detta berättande ska vara bra för. Jag vet inte, svarar jag med övertygelse. Nå, nu till dagens händelse: Luften är ljum, så Londi och jag gör våra måttfulla kafévandringar tillsammans, när jag är ledig eller halvledig och denna eftermiddag gick vi till det åtminstone skenbart namnlösa kaféet vid Radnička, som jag för mig själv kallar ”Solkaféet”. Idag var flera av parasollerna uppspända och vi smög oss in i det innersta hörnet i parasollskuggan. Londi sjönk ner under bordet och jag plockade fram Michael Kohlhaas ur handväskan och började jag läsa på det hemska stället, där Kohlhaas’ dräng Herse blir misshandlad nästan till döds, då han försöker skydda de två svarta hästarna (Finns det något ord för ”svart häst” på svenska? Rapp? På tyska heter det i alla fall ”Rappe”.). Medan jag med bultande hjärta tar mig igenom de här raderna i boken, kastar jag då och då en blick omkring mig för att se om barägaren kommer för att ta upp min beställning, men, nej, än torkar han av ett bord, än samlar han ihop ölflaskor och glas, än tar han upp någon annans beställning. Jag tänker något vagt om att han nog missat mig och fortsätter att läsa och hör Herse berätta om övergreppet för Kohlhaas. En varm vind blåser in under parasollerna, någon skrattar högt vid ett grannbord och två män alldeles bredvid oss kommenterar vinet de har i glasen. Barägaren är på väg att slinka förbi igen, men nu säger jag med hög röst, fast mycket artigt: ”Oprostite, nisam naručila!” (Ursäkta, jag har inte beställt!) Den godmodige mannen, ja, för det är han, håller på att tappa trasan. I en blink är han framme hos mig och ber tusen gånger om ursäkt. Han förklarar på längden och på tvären varför han missat mig. En liten tävling i artighet uppstår och några minuter senare står mitt kaffe på bordet. Jag lägger märke till att kvittot saknas, men är inte helt säker på vad det betyder, fast nästan. En stund senare, Kohlhaas har under tiden hunnit prata med sin fru Lisbeth om det som hänt Herse, reser Londi och jag oss och går in i baren för att betala. Barägaren ler brett och tackar nej till pengarna. Han kan inte ta betalt efter det misstag han gjort, säger han. Jag tackar och vi säger ”på återseende” och så glider Londi och jag ut igen.

Den här våren – ända från januari faktiskt, då det var varmare än i februari – har jag ägnat Londis och mina morgonpromenader åt att testa nya kaféer. Londi orkar ju inte gå så långt numera och hon behöver pauser, men våra kvarter är fulla av kaféer, kanske finns det tjugo på tio minuters långsamt gångavstånd, så att gå på kafé är ett bra sätt att ge våra promenader harmoni och balans. Fast jag väljer bara dagar när man kan sitta ute, för det blir för rökigt för Londi annars. Nu när våren är här är å andra sidan alla dagar utedagar.

Kanske undrar ni varför jag inte kan nöja mig med mina stamkaféer Simpa och Royal, som finns i huset och strax intill. Det är väl en längtan efter äventyret som gör det, äventyr är aldrig större eller mindre än man gör dem till. Så nu har jag upptäckt ”Goran”, där vi gått förbi hundratals gånger genom åren, men aldrig stannat för en kopp kaffe. Idag prövade vi "Dalija", som ligger bredvid grönsaksaffären, men det kaféet kunde inte övertyga mig:

Varken kaffet, betjäningen eller omgivningen var riktigt som jag vill ha dem, men ”Goran” kommer jag att återvända till – så gick det med äventyrslystnaden! – vanor är ju också något härligt.

Denna morgon sprudlar av ett sorglöst övermod. Det blåser en ljum vind och jag ser killar i kortärmat; andra har jackorna på men ser ändå lättsamma ut. Londi och jag går över gräset under träden

och från Marijans grönaksaffär väller Oh, Pretty Woman med Roy Orbison ut på gatan alldeles skrattretande högt, medan han själv är i full färd med att lasta av ett vimmel av ljusgröna salladshuvuden från sin lilla lastbil. Han vinkar. Jag vinkar till svar.