Sedan den böljande, flammande kvällen på Makedonski Restoran Sveti Nikola har jag tigit här i cybern. Det beror inte på något som hände där, men dagarna efter har varit fullproppade på ett sådant sätt att jag stigit upp, kastats genom dagen och sedan somnat i samma ögonblick som huvudet hamnade på kudden och så likadant igen dag för dag. Men nu är jag här igen och minns ett och annat. Restaurangen Sveti Nikola är en egen värld överfull av färger, sånger och enorma köttportioner. Alla som arbetar där – det spelar ingen roll om de är kypare, klarinettister eller sångerskor – rör sig med stolthet och grace, ryggarna är mycket raka och ansiktena har sin speciella strålglans. Ändå leker de hela tiden: blåser klarinett i örat på gästerna för att skrämmas, öppnar flaskor som om något sådant skedde första gången i världshistorien, blinkar åt varandra, bollar med det som kommer i händerna på dem…
Ljudstyrkan – båda sångarna hade härliga böljande röster och klarinettisten kände verkligen sitt instrument – var av ett sådant slag att vi genast gav upp allt samtalande och beställningarna fick vi ropa ut med höga röster. Men det var en underbar glädje i luften och som den ena kyparen sa när vi var på väg ut, ljudnivån var den enda möjliga.
När vi gick uppför trapporna för att ta oss ut i den ljumma natten var vi lite matta och visst var det ett slags lättnad att komma ut i det svaga gatubruset. Men bakom och under oss flammade en rödgul värld, det visste vi.