Historierna jag berättar här blir allt mindre och någon frågar sig säkert, vad detta berättande ska vara bra för. Jag vet inte, svarar jag med övertygelse. Nå, nu till dagens händelse: Luften är ljum, så Londi och jag gör våra måttfulla kafévandringar tillsammans, när jag är ledig eller halvledig och denna eftermiddag gick vi till det åtminstone skenbart namnlösa kaféet vid Radnička, som jag för mig själv kallar ”Solkaféet”. Idag var flera av parasollerna uppspända och vi smög oss in i det innersta hörnet i parasollskuggan. Londi sjönk ner under bordet och jag plockade fram Michael Kohlhaas ur handväskan och började jag läsa på det hemska stället, där Kohlhaas’ dräng Herse blir misshandlad nästan till döds, då han försöker skydda de två svarta hästarna (Finns det något ord för ”svart häst” på svenska? Rapp? På tyska heter det i alla fall ”Rappe”.). Medan jag med bultande hjärta tar mig igenom de här raderna i boken, kastar jag då och då en blick omkring mig för att se om barägaren kommer för att ta upp min beställning, men, nej, än torkar han av ett bord, än samlar han ihop ölflaskor och glas, än tar han upp någon annans beställning. Jag tänker något vagt om att han nog missat mig och fortsätter att läsa och hör Herse berätta om övergreppet för Kohlhaas. En varm vind blåser in under parasollerna, någon skrattar högt vid ett grannbord och två män alldeles bredvid oss kommenterar vinet de har i glasen. Barägaren är på väg att slinka förbi igen, men nu säger jag med hög röst, fast mycket artigt: ”Oprostite, nisam naručila!” (Ursäkta, jag har inte beställt!) Den godmodige mannen, ja, för det är han, håller på att tappa trasan. I en blink är han framme hos mig och ber tusen gånger om ursäkt. Han förklarar på längden och på tvären varför han missat mig. En liten tävling i artighet uppstår och några minuter senare står mitt kaffe på bordet. Jag lägger märke till att kvittot saknas, men är inte helt säker på vad det betyder, fast nästan. En stund senare, Kohlhaas har under tiden hunnit prata med sin fru Lisbeth om det som hänt Herse, reser Londi och jag oss och går in i baren för att betala. Barägaren ler brett och tackar nej till pengarna. Han kan inte ta betalt efter det misstag han gjort, säger han. Jag tackar och vi säger ”på återseende” och så glider Londi och jag ut igen.
Dina berättelser är till glädje för oss alla som läser dem, och förhoppningsvis även för dig själv.
Innehållet varierar mellan stort och smått, litterära iakttagelser, reseskildringar och mycket annat.
Berättelserna har också omnämnts positivt i flera rikstidningar.
Det är dessutom mycket trevligt att läsa om Londi. Hon är ju omräknat i hundår 105 år, om jag räknat rätt.
Tack Hans, nu går Londi och jag ut på dagens kaférunda.
Vilken fin, liten behändig bok, ”Utanför tiden” av Michel Ekman.
Blev ju så nyfiken på texten om Rohmer och jo, biblioteket har ett exemplar.
Till att börja med ser jag ju genast att vi har en del gemensamma följeslagare bland regissörerna.
Just Rohmers ”pratfilmer” som ex. Min natt med Maude har undgått mig lite,
men ska genast se till att se dem igen.
Det är väl egentligen så att ”Markisinnan von O” står ut lite bland hans filmer.
Men det är å andra sidan lätt att se vad en Rohmer fängslas av i berättelsen och hos Kleist.
Och nu kan jag inte i ett svep formulera det. Men återkommer om jag kan.
Lustigt nog så associerar jag alltid till en annan filmare och film när jag tänker på ”Markisinnan von O”. Alain Resnais. Som ju också uppehåller sig mycket i samtalet mellan hon och han (eller hen och hen, som Ebba tycks ha missat). Och tid och minne.
”Providence” från 1977 som ju är en helt annan berättelse (eller inte) men som i struktur och tonfall påminner.
Tänker vidare på det streamade samtal som just nu försegår på de svenska kultursidorna.
Horace och Ebba, och det slår mig att ingen av dem har nog täckning för att citera Prinzen av Homburg och säga Nu…
Utanför tiden tycks dock Seneca befinna sig som just nu är min tunnelbaneläsning.
Anneli
Ja, Anneli, en fin liten bok, som jag då och då läser om ett kapitel i. ”Markisinnan von O….” måste vara märklig som film, men den är ju halsbrytande märklig i sig, så vad är det jag säger här? Ja, och detta med Ebba och Horace… jaja. Men Seneca. Vi hörs, jag är lite slut efter veckan nu och ”vilar” på ett absurt sätt med ”Michael Kohlhaas”…