Den här våren – ända från januari faktiskt, då det var varmare än i februari – har jag ägnat Londis och mina morgonpromenader åt att testa nya kaféer. Londi orkar ju inte gå så långt numera och hon behöver pauser, men våra kvarter är fulla av kaféer, kanske finns det tjugo på tio minuters långsamt gångavstånd, så att gå på kafé är ett bra sätt att ge våra promenader harmoni och balans. Fast jag väljer bara dagar när man kan sitta ute, för det blir för rökigt för Londi annars. Nu när våren är här är å andra sidan alla dagar utedagar.
Kanske undrar ni varför jag inte kan nöja mig med mina stamkaféer Simpa och Royal, som finns i huset och strax intill. Det är väl en längtan efter äventyret som gör det, äventyr är aldrig större eller mindre än man gör dem till. Så nu har jag upptäckt ”Goran”, där vi gått förbi hundratals gånger genom åren, men aldrig stannat för en kopp kaffe. Idag prövade vi "Dalija", som ligger bredvid grönsaksaffären, men det kaféet kunde inte övertyga mig:
Varken kaffet, betjäningen eller omgivningen var riktigt som jag vill ha dem, men ”Goran” kommer jag att återvända till – så gick det med äventyrslystnaden! – vanor är ju också något härligt.