Ganska oförmodat har jag fått en ny väg som det artar sig till en vana att följa. I stället för att susa förbi med spårvagnen går jag en gång i veckan den korta sträckan mellan hållplatserna Strojarska och Držićeva till fots – och se jag går under höga träd, som just nu är lummigt gröna! Och jag går varje gång i samma riktning, österut.
Jag tänker på hur nära mina invanda vägar det alltid finns något helt okänt och nu går jag alltså i en ny värld kanske tjugo eller trettio meter från den värld som tillhörde fleråriga vanor. Och när jag går där under träden – är det lönnar kanske? eller lindar? – så påminns jag om platser i andra länder och städer där jag också gått. Den här vägen är därmed en ny förbindelse med sedan länge glömda minnen.