Kategori: Berättelser ur livet

Idag har jag varit uppe i Gračani och andats den höga luften där. Gračani ligger uppkrupet på Medvednicas sluttningar och Medvednica är Zagrebs ”husberg”, det vet ni nog.

Jag var däruppe för att träffa en ny liten människa. Ja, helt nykommen är han kanske inte, snart sex veckor har han varit i världen utanför mamma. Det var seneftermiddag och dagsljuset hade redan hunnit bli lite nedskruvat och kyrkan uppe på åsen lät sig inte helt urskiljas, men jag gladde mig åt guldet i björken vid vägen.

Jag passerade backkrönet och gick förbi några hus tills jag nådde Christines och Hrvojes. Där steg jag in i babyvärlden. Leon låg på den stora soffan och sov tyst och ostörbart. Vi vuxna pratade om tiden som gått sedan vi sist sågs, om hur ny världen är med ett nytt barn. Jag visar inga bilder här för en baby har en särskild rätt till ett privatliv. Babylivet är så privat och så fullt av underverk att det måste skyddas mot all slags offentlighet. Åtminstone en offentlighet i form av bilder och mina ord här är omöjliga att avskilja från mina tankar som kanske förresten bara är fantasier. Jag kände lite av den där speciella helt andra tiden som finns i ett hem där en mycket liten baby bor. Tystnad och ljud lever i andra dimensioner och gång på gång sker saker för första gången.

Efter några timmar lämnade jag huset och märkligt nog hade det knappast blivit mörkare än när jag kom. Jag gick till fots ner till Mihaljevac i stället för att ta den lilla bergsspårvagnen. Jag kände mig ganska blank inne i huvudet och tog liksom omedvetet några bilder på husen jag passerade. Och jag tänkte på den här andra tiden som ju egentligen är den första.

Sedan några dagar blåser det ”jugo” (sydvind) och vinterkänslan är bort. Från morgon till kväll är luften ljum, på seneftermiddagen och i vecken kring kvällens början kan det bli både 18 och 19 grader. En del här klagar över detta och säger att vädret ger huvudvärk och att det inte är naturligt. Jag är glad och lite omtumlad i vinden och undrar vart den bär mig och vad som är naturligt eller inte vet jag ingenting om. Londi och jag går över ”livada” som väl inte är någon äng egentligen, men som kallas så av dem som har gröna ängar på sina inre bilder.

Lönnarna låter vinden sprida ut sitt underbart prasslande guldskräp. Jag tycker om lönnens kroatiska namn: javor. Så allvarligt och starkt. Som du, får jag lust att säga för att driva lite med mig själv och den som läser detta. Vind i håret och själen på vandring. Jag tänker på en dikt av Rilke som jag förr ofta upprepade orden ur, men den vill jag nu förtiga. Något måste också få ha sin plats i hemligheten.

Det är Vukovar-dagen igen och jag tittar sedan igår kväll på lyktorna längs Vukovarska, den stora genomfartsleden strax intill där Londi och jag bor. Högtidsplatsen nära konserthuset Lisinski blir allt mer markerad för varje år som går, alltmer befäst som minnesplats. Jag läser på nytt orden I reći ću vam samo još jednu stvar – zapamtite Vukovar (Och jag ska bara säga er ännu en sak – kom ihåg Vukovar.)

Och jag ser filmer om slaget och massakern vid Vukovar på tv. Det har jag nog aldrig gjort förr. Jag fångar en bild från ett nödställt sjukhus.

Och jag håller kvar en bild från dagens eller gårdagens minneshögtid där borta i Vukovar.

Jag tar en bild från hållplatsen Miramarska innan jag åker hem efter eftermiddagens undervisning, en kanske kluven bild, men kanske en bild av hur det är.

Och på Simpa flackar ett ljus i sitt röda hölje hela kvällen. Också här är Vukovar nära. Och jag vet mindre och mindre och känner ändå ett stråk av det som varit.

Den här förmiddagen har varit full av lek och liv på Simpa eller snarare i parken framför. Luften är ljum med stråk av eufori. Đurđica var där med Hajdi och Iliana med Lina och Luca kom ut från sitt fläktkontor med Ron och Londi och jag var där. Vi människor drack kaffe i uterummet och hundarna sprang kors och tvärs genom parken. Ja, Londi sprang kanske inte, men hon var med och verkade belåten och Iliana stack till henne en och annan ”bölöning” (ja, så heter det på hundsvenska). Då och då strömmade små grupper av män in i eller ut ur barens inre, de flesta med solsidan vänd mot det vilda hundlivet.

Hana balanserade skrattande brickan med kopparna hit och dit och Hajdi lyckades inte riva ner en enda kopp, men bilden blev suddig, fast vad gör det?

Vi har haft iskalla dagar och ännu kallare nätter och ordet ”zima” (vinter) viner genom luften som piskor, men när jag gick hemåt från min lektion på Strojarska den här seneftermiddagen, kände jag något annat i luften, en sydvind kanske, fast jag är lite osäker på väderstrecken. Men nu kommer det varmare dagar igen. Det vet jag eller anar åtminstone starkt.

På Simpa råder det alltid en inre värme, även om vi där nyss gått igenom ett lite svårare intermezzo. Igår eller var det i förrgår skällde Marko ut Đurđica med en ström av grovheter där det ingick både knulla, mammor och hästar och möjligen ytterligare någon komponent, alltsammans bara för att Hajdi skällt lite högt och vilt i uterummet. Hana sa ”vuk”!” (varg), men vänligt och leende och slängde sedan åt henne en korvbit. Men Marko, som hade druckit öl sedan tidiga morgonen, tappade nerverna och skrek den där harrangen. Đurđica tog illa vid sig och rapporterade till Ivan som tog Marko i örat och nu är Marko försvunnen. Lite synd om honom är det nog, tycker jag. Det kan ju inte vara lätt att behöva vara full redan på morgonen. Och kanske håller Đurđica egentligen med mig, men hon är tills vidare lite sträng.