Sedan några dagar blåser det ”jugo” (sydvind) och vinterkänslan är bort. Från morgon till kväll är luften ljum, på seneftermiddagen och i vecken kring kvällens början kan det bli både 18 och 19 grader. En del här klagar över detta och säger att vädret ger huvudvärk och att det inte är naturligt. Jag är glad och lite omtumlad i vinden och undrar vart den bär mig och vad som är naturligt eller inte vet jag ingenting om. Londi och jag går över ”livada” som väl inte är någon äng egentligen, men som kallas så av dem som har gröna ängar på sina inre bilder.
Lönnarna låter vinden sprida ut sitt underbart prasslande guldskräp. Jag tycker om lönnens kroatiska namn: javor. Så allvarligt och starkt. Som du, får jag lust att säga för att driva lite med mig själv och den som läser detta. Vind i håret och själen på vandring. Jag tänker på en dikt av Rilke som jag förr ofta upprepade orden ur, men den vill jag nu förtiga. Något måste också få ha sin plats i hemligheten.