Det är Vukovar-dagen igen och jag tittar sedan igår kväll på lyktorna längs Vukovarska, den stora genomfartsleden strax intill där Londi och jag bor. Högtidsplatsen nära konserthuset Lisinski blir allt mer markerad för varje år som går, alltmer befäst som minnesplats. Jag läser på nytt orden I reći ću vam samo još jednu stvar – zapamtite Vukovar (Och jag ska bara säga er ännu en sak – kom ihåg Vukovar.)
Och jag ser filmer om slaget och massakern vid Vukovar på tv. Det har jag nog aldrig gjort förr. Jag fångar en bild från ett nödställt sjukhus.
Och jag håller kvar en bild från dagens eller gårdagens minneshögtid där borta i Vukovar.
Jag tar en bild från hållplatsen Miramarska innan jag åker hem efter eftermiddagens undervisning, en kanske kluven bild, men kanske en bild av hur det är.
Och på Simpa flackar ett ljus i sitt röda hölje hela kvällen. Också här är Vukovar nära. Och jag vet mindre och mindre och känner ändå ett stråk av det som varit.