Imorse gick Londi och jag över till andra sidan av Vukovarska, där jag har min närmaste Raiffeisenbank och i den mina pengar. Jag skulle nämligen – lite försenat – betala hyra och min hyresvärd var på väg. Kroatien har vid det här laget bara eller nästan bara utländska banker och denna är österrikisk, vilket verkligen inte är något unikat. Men nu glömmer vi bankerna för vi lever i den gyllene hösten, ett slags försenad eller förlängd ”ljuva september” eller ”goldener Oktober”. Denna november är varm och förgylld och särskilt om man går under lönnar överväldigas man av det mäktiga guldet.
Londi prasslade fram över den gyllene lövmattan och jag försökte fånga henne på bild, men sedan ganska många år är Londi mycket svårfotograferad. Hon vänder alltid bort ansiktet om hon anar något och intar bara neutrala och intetsägande positioner, står som en väska. Hon gör sig oigenkännlig och anonym. Jag undrar vad hon tänker om det här med kameran eller mobilen. Helt klart vet hon ganska mycket om saken. Och hon tycker nog att det är något otillbörligt i det där hanterandet med mobilen. Varför envisas jag då? Nu blir jag osäker och darrar lite på manschetten, men jag bestämmer mig för att släppa tanken. Det finns inte så många svar och ni kan nog räkna upp alternativen. Men visst avtecknar hon sig vackert mot höstguldet? Visst är hon härlig också som fjär väska?
Vilken otroligt vacker bild!
Londi vet nog att hon gör sig bra i profil också.
Jag avundas er de gyllene höstlöven. Här är allt grått. Men snart kommer det att ändras.
Ha det gott, Bodil. Och var rädd om din väska.
Hej Marlena,
tack, ja, och om hon inte vet det så har hon i alla fall en mycket bra profil. Vi strävar på bland guldlöven och ni får kanske snart snö (igen?).