Kategori: Berättelser ur livet

På nyheterna har man sagt att du är död, att du dog igår, Jacques. Decennierna rullar över mig och ändå vill jag säga något till dig. Under pausträdet ser jag ett inlägg från 2005. Det måste ha varit skrivet ganska snart efter den sista gången vi sågs. Men det var oändligt länge efter att vi först träffades. Vår historia var mycket kort, ja, egentligen var det ingen historia. Det var väl så att våra vägar korsades, snodde in sig i varandra och lösgjordes från varandra igen. Kanske skulle du inte tycka om att jag skriver det här, fast egentligen tror jag att du förstår eller kan förlika dig med det. För att inte tiden ska tynga för mycket så skriver jag ifrån det ansikte jag hade vid tiden då vi först sågs.

Jag ska berätta ett litet minne från den där tiden. Jag bodde på Alströmergatan i Stockholm alldeles intill en mycket liten judisk begravningsplats. Ofta stod jag vid järngallret som omgav platsen och jag tittade på gravstenarna där inne och jag såg hur de för alltid var på vandring i det knähöga gräset. En del hade tappat rakheten och lutade sig mot luften eller några tänkta stödpunkter. Jag tänkte att jag en dag skulle vilja klättra över stängslet och gå omkring där inne, men jag ville inte göra det ensam. En dag berättade jag för dig om min dröm, vi var hemma hos mig. Du sa att du var den som ville klättra med in, så vi gick ut över gården och fram till järngallret. Vi stannade en stund och lät oss fångas av stämningen på andra sidan. Och så kom impulsen samtidigt till oss båda och vi hävde oss upp över stängslet, klängde lite och så damp vi ner på insidan eller hinsidan, kanske jag kan säga. Först gick vi ett varv bland stenarna – det här är en mycket liten plats, fast den är större inifrån. Vi läste lite bland inskriptionerna och sa, jag minns inte vad. Det var sommar eller förhöst, kanske september och luften var ljum. Vi satte oss ner i gräset invid en av de större stenarna och så satt vi där i något som väl visst var en evighet. Sedan minns jag ingenting, men jag förstår att vi måste ha klättrat ut igen.

Och nu – i det här nuet – tittar jag på de två dikterna av dig som jag citerar i det där inlägget från 2005. Det var Amoroso och Otro. Dikten Otro går ju så här, eller hur?

Otro

Vem skall föreställa

din kropp? Vem blir

blott ett mjukt hölje,

en behållare tömd

på ord och idéer?

Vem skall jag lämna

i bleka gryningen,

fri att undslippa?

I vems gestalt

skall jag åter älska

dig, Kristina?

Inunder den dikten finns en rad av mig: ”Vem ska förställa dig, Jacques, när tiden har gått?”

Och här i bokhyllan i mitt hem i Zagreb har jag samlingen de två dikterna är hämtade ur: 48 dikter från Österlen. På försättsbladet skrev du en gång – kanske rätt mycket senare än den där dagen i gräset vid gravarna: ”Bodil, med riktig tillgivenhet – från Jacques”. Så här:

Igår var Maria och jag på den ”dubbla” balettföreställningen ”Tamni pejzaži” (Mörka landskap) i koreografi av Marjana Krajač och ”Bolero” i Maša Kolars koreografi. Det var premiär och vi hade fått biljetterna av Duilio. När vi kom till HNK spöregnande det och de flesta i entréhallen såg lite jagade och fuktiga ut, men efter en stund i värmen blev allt bättre. Vi hade fått platser på parkett någonstans i mitten, bra platser. Eftersom det är strängt – det blir strängare och strängare – förbjudet att ta bilder under föreställningen tog jag en bild av takkronan för att jag ville ha någon bild att studsa texten som jag tänkte skriva ifrån.

”Tamni pejzaži” var en avskalad och lite kylig föreställning. Dansarna rörde sig ofta med mimad möda över golvet, till en del släpande på varandra eller snarare på varandras kroppar. De var sexton, åtta män och åtta kvinnor. Tre hade vita tröjor, sex hade silvergråa och sju svarta och scenbilden var svartvit. Ibland fick jag intrycket av att de befann sig under vatten, under ett tungt vatten och det bubblade av och till lite luft ur dem mot taket. Dansarna rörde sig enligt hemlighetsfulla och komplicerade mönster, bildade par som löstes upp och återbildades. Jag såg Cristiana med ojämna mellanrum skära över scenen som en svart blixt, fylld av återhållen kompakt styrka. Och jag såg hela tiden var Duilio var, hans omisskännliga klassiska linjer, axlarnas och nackens hållning, det där som gör honom till en absolut dansare. Och jag tog bilder med mitt inre kameraöga. När föreställningen var slut tog jag en verklig bild som tyvärr blev väldigt ”abstrakt”. Jag tror att Duilio är precis i mitten, fast han syns knappast för kameran var mest intresserad av det svarta.

Efter pausen var det dags för ”Bolero” och stämningen blev med ens varmare och uppsluppnare och vi kände igen Ravels toner. Scenbilden var nu svart, varmt sammetssvart och från taket hängde tunna glittrande rep. Lite påminde det om en skog med raka trädstammar. Efter öppningsscenen med tre dansare som kråmande vred sina kroppar i spotlightsskenet strömmade de andra dansarna in och luften började skälva av heta kraftmättade rörelser. Ibland smällde det till i golvet av ett avstamp mot höjden. Jag såg Mutsumi, liten och lätt flyga mot skyn och Duilio rörde sig med återhållen kraft genom ”skogen”. (Det var nog bara jag som såg den där skogen. Det var väl mitt nordiska skogsminne som spökade.) Det sprakade av energi och rörelserna var snabba, vilda och dynamiskt gnistrande. Publiken pulserade med och den höll andan och drog efter andan som ett stort märkligt djur. Efteråt ville applåderna inte upphöra och alla eller nästan alla (man vet ju inte) var rörda och glada. Och jag tog en bild igen. Ni ser Duilio längst ut till höger. Oefterhärmlig också när han bara står.

Sedan var det buffé och mingel och Maria och jag pratade och skålade med Domagoj som ju sköter både biljetter och trivsel på teatern med lugn elegans. Efter en stund kom dansarna: Duilio, Cristiana, Mutsumi och alla de andra och kvällen fick sin avrundning.

På sista tiden – ja, egentligen inte bara den sista – har Londi fått svårare att hålla balansen på golven här och jag har prövat med olika tillfälliga lösningar, som till exempel att låta hennes ”ulltäcken” ambulera från plats till plats alltefter behov, men för några dagar sedan kände jag att vi passerat en gräns. Jag pratade med Đurđica om mattor och om var man skulle kunna hitta passande hundmattor. Och Đurđica pratade med Zora som genast visste på råd: Tepih-land i Novi Zagreb, så idag åkte vi dit och vi rotade och valde och pratade med den utmärkta personalen som gjorde letandet till en fest:

Till slut valde jag tre mattrullar och lät en av männen i affären eller i mattlandet skära av dem på lämpligt sätt. En annan av dem sydde vackra och stabila kantsömmar på mattbitarna.

Vi tittade fascinerat på hur konstfärdigt och raskt han tvinnade trådarna innan han sydde. Och så packades mattorna snyggt och praktiskt.

Fast dessemellan blev jag inbjuden att ta en ”fot-selfie” stående på en matta för att på det viset vara med i en tävling om en underbar weekend, minns inte var, men jag ska skicka in bilden med en historia om livet i Tepih-land, för det har jag lovat. Till sist fick vi mattorna utburna och sedan kom Iliana med bil och plockade upp oss. Vi hamnade mitt i Interliber-trängseln (det är bokmässa här i dessa dagar), men vi var glada ändå och hann berätta många historier.

Hemma bredde jag ut mattorna och Londi placerade sig snart på en av dem som en perfekt tepih-hund. Londi är en hundkloka som förstår sig på nästan allt.

Det är november och både morgnar och kvällar är mörka och arbetsdagarna fyllda till brädden med sig själva och jag klättrar vagt cirkusaktigt runt dygnshjulet. Jag undervisar, förbereder, rättar, bedömer, skriver, läser, översätter… Aldrig är jag ens för stunden färdig, det finns hela tiden något som väntar på att bli gjort och mörkret och ljuset far förbi, mörkret i bredare strimmor, ljuset i smalare, kanske kunde man sy ett överkast eller förkläde av det tyget. Och ändå envisas jag liksom dödsföraktande med att gå på bio och utställningar, på kaféer och barer, åka hit eller dit. Jag stoppar in sådant som kilar i arbetet och sömnen, för sover gör jag också, kompakt och liksom i fyrkanter. Igår hade jag bara en lektion på American School någonstans mitt på dagen, så eftermiddagen och kvällen erbjöd plötsligt oceaner av plats för barliv. Ivan bjöd på ćevapi med eller utan anledning och Simpas inre fylldes av män, mest män i alla fall. Zora, Đurđica, Londi, Hajdi och jag och några till satt i uterummet, där Ivan grillade. Jag tog en profilbild på Londi i golvmörkret och vi pratade kanske något om det här med Trump, fast ganska lite. Kanske om Sevnica och Melania. Sevnica ligger så vackert vid Sava.

Vi åt våra ćevapi och drack vårt öl och då och då öppnades skjutdörren i plastväggen. Ofta förblev den sedan öppen tills någon skrek det där om ”är du född på en båt?”. Det är mest män som är födda på båtar verkar det som. Vi skrattade lite åt den ”galna hundkäringen” som vill polisanmäla både hundar, hundägare och Ivans terrass. Och någon sa att det enda hon förstår är stryk och jag tänkte på den glatt hotfulla frasen: Hoćeš batina? (Vill du ha stryk?) Men alla var egentligen mycket fredliga.

Några timmar gick och Londi och jag drog oss ut i parken och sedan upp till oss, där vi åt lite, jag undrar vad. Sedan sprang jag till spårvagnen, det var ju Babylon-kväll, även om de flesta lämnat återbud. Iliana var redan där när jag kom fram till Kino Grič och strax efter kom Josip, så vi blev tre, men det betyder bara otur på persiska, det gör det ju faktiskt, det har jag lärt mig en gång i unga år. Nu betydde det inte otur utan det blev en bra kväll utan Trump, fast jag tänkte något som jag hört att han ska ha sagt: ”Nu får européerna sköta sina krig själva.” Det kan hända att detta blir till ett verkligt hot, tänkte jag vidare medan vi pratade om annat som till exempel det märkliga uttalet av ordet ”tror” bland svenskstudenterna här i Zagreb. De uttalar det med en trutad mun som tycks vilja mima svenskheten bortom det verkliga. Någon sådan akrobatik skulle aldrig några äkta juggesvenskar ge sig in på. Ett ämne för en avhandling. Inbillningen eller föreställningen mot verkligheten. Vi sa ”jag trUr” till varandra tills vi åtminstone för tillfället uttömt detta nöje. Men vi talade också om annat, jag trUr. Som att Kroatien är ett land man kan leva i. Och hem kom jag vid midnatt. Jag fick skjuts av Ilianas charmfulla mamma, som sa att hon inte var elegant, möjligen sportigt elegant. I baksätet satt Iliana och malamutvalpen Lina. Ja, och så ut i parken med Londi medan dygnet slog knut på sig självt och lyktorna blinkade.

Så här såg dagen ut någon gång strax före klockan ett. Ljusblå himmel, vita moln, några charmfullt slitna hus vid en liten gata, vildvin som frodigt klädde och överklädde en stolpe och några telegraftrådar (inte vet jag om det är just telegraftrådar, men jag kallar dem så), grönt gräs med gula löv och en spankulerande kråka. Allt verkade lätt och behändigt, inga sorger eller mödor.

Nu är det sen kväll och Londi och jag har just blivit insläppta hemma hos oss själva. Efter tre gånger nittio minuters lektioner utan paus och sedan uppsatsrättande och lektionsförberedelser tills blicken började skumna släppte jag ut Londi genom dörren, travade själv efter och smällde tanklöst igen dörren utan att ha fått med mig nyckeln. Panik, men rätt trött och liksom likgiltig panik. Jag ringde Đurđica, som har en reservnyckel, och hoppades att hon inte skulle ha gått och lagt sig – Toma har också en, men han bor ju ända borta i Dubrava – och ja, hon var vaken och hon gav sig genast ut i kvälls- eller nattmörkret med Hajdi. Och nu sitter jag här lite matt och tänker på det här med vänner. Och på att mina måndagar alltid riskerar att kantra.