Vem ska föreställa dig, Jacques, när tiden har gått?

På nyheterna har man sagt att du är död, att du dog igår, Jacques. Decennierna rullar över mig och ändå vill jag säga något till dig. Under pausträdet ser jag ett inlägg från 2005. Det måste ha varit skrivet ganska snart efter den sista gången vi sågs. Men det var oändligt länge efter att vi först träffades. Vår historia var mycket kort, ja, egentligen var det ingen historia. Det var väl så att våra vägar korsades, snodde in sig i varandra och lösgjordes från varandra igen. Kanske skulle du inte tycka om att jag skriver det här, fast egentligen tror jag att du förstår eller kan förlika dig med det. För att inte tiden ska tynga för mycket så skriver jag ifrån det ansikte jag hade vid tiden då vi först sågs.

jag-5-kopia

Jag ska berätta ett litet minne från den där tiden. Jag bodde på Alströmergatan i Stockholm alldeles intill en mycket liten judisk begravningsplats. Ofta stod jag vid järngallret som omgav platsen och jag tittade på gravstenarna där inne och jag såg hur de för alltid var på vandring i det knähöga gräset. En del hade tappat rakheten och lutade sig mot luften eller några tänkta stödpunkter. Jag tänkte att jag en dag skulle vilja klättra över stängslet och gå omkring där inne, men jag ville inte göra det ensam. En dag berättade jag för dig om min dröm, vi var hemma hos mig. Du sa att du var den som ville klättra med in, så vi gick ut över gården och fram till järngallret. Vi stannade en stund och lät oss fångas av stämningen på andra sidan. Och så kom impulsen samtidigt till oss båda och vi hävde oss upp över stängslet, klängde lite och så damp vi ner på insidan eller hinsidan, kanske jag kan säga. Först gick vi ett varv bland stenarna – det här är en mycket liten plats, fast den är större inifrån. Vi läste lite bland inskriptionerna och sa, jag minns inte vad. Det var sommar eller förhöst, kanske september och luften var ljum. Vi satte oss ner i gräset invid en av de större stenarna och så satt vi där i något som väl visst var en evighet. Sedan minns jag ingenting, men jag förstår att vi måste ha klättrat ut igen.

Och nu – i det här nuet – tittar jag på de två dikterna av dig som jag citerar i det där inlägget från 2005. Det var Amoroso och Otro. Dikten Otro går ju så här, eller hur?

Otro

Vem skall föreställa

din kropp? Vem blir

blott ett mjukt hölje,

en behållare tömd

på ord och idéer?

Vem skall jag lämna

i bleka gryningen,

fri att undslippa?

I vems gestalt

skall jag åter älska

dig, Kristina?

Inunder den dikten finns en rad av mig: ”Vem ska förställa dig, Jacques, när tiden har gått?”

Och här i bokhyllan i mitt hem i Zagreb har jag samlingen de två dikterna är hämtade ur: 48 dikter från Österlen. På försättsbladet skrev du en gång – kanske rätt mycket senare än den där dagen i gräset vid gravarna: ”Bodil, med riktig tillgivenhet – från Jacques”. Så här:

15002473_1491555694193281_6695744981423365779_o

4 kommentarer till “Vem ska föreställa dig, Jacques, när tiden har gått?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *