Kategori: Berättelser ur livet

Solen har krupit undan och det är lite gråmurrigt ute men björklöven på marken bjuder på sitt guldljus. Det var länge sedan jag tog bilder på ”parkens” katter, men ingenting har förändrats, inget principiellt eller stort i alla fall.

De tre damerna som sköter matningen av katterna är lika trogna som någonsin, varje dag kommer någon av dem ut och serverar mat från brickor och skålar. Och de flesta av katterna är som de alltid varit svarta. På den här bilden ser ni sex katter, fyra av dem svarta, och tiden är strax för mattid, det är därför de sitter så här. Under det ena husets nedersta balkonger har de sitt hus, sina lådor och sin stol med dyna. Jag vet inte riktigt hur stolen är tänkt att användas, kanske är det katterna som sitter där, kanske någon av damerna ibland.

Detta är en bild av ett utsnitt ur den cirkulära tiden eller kanske ännu hellre den spiralformade, för cirkeln sluts aldrig helt utan glider över i ett lite högre eller – vem vet – lägre lopp. Tyst går åren genom kattparken och då och då är klockan tre eller något liknande och maten serveras på en av bänkarna eller vid katthuset.

Det här var nog den sista dagen av guld och värme, så i förmiddags lutade jag mig ut genom fönstret i balkongrummet och tog en bild på de två härliga björkarna medan solen kammade de gyllene manarna med ljus. Bredvid detta stod luften stilla och ljum.

Nu har vi hunnit runt dagen och kvällen och mörkret är här. Under fönstret andas parken tyst. Londi och jag tävlar om vem som är tröttast. Vi tävlar utan segervilja och vinner och förlorar om varandra. Hur trött är du? Så här. Nej, det finns ingen skala. Londi ligger under fönstret som står gläntat för än finns ingen kyla. Jag sitter här och gör det jag gör och ögonlocken känns tunga. Vem ska släpa ut vem till kvällens promenad? Och hur ska vi orka in igen? Vi sitter eller ligger tätt inpå gränsen till det okända, orkens gräns. Det är omöjligt att veta om vi kommer att handla eller ej. Kanske kan vi tänka oss att vi går ut… och sedan in igen. Inget står på spel mer än möjligen lite kiss på golvet. Om nu kiss på golvet kan stå på spel.

Är det möjligt att jugon, den varma sydvinden, drabbat även mig med sin förbannelse? Jag säger envist – det rör sig om en envishet som inte kräver någon som helst viljeansträngning – att jag älskar värmen och att jag inte tycker att slutet av november måste betyda kyla. Folk klagar över huvudvärk och andra pinor och jag säger att jag är glad och att jag alltid längtar till värmen, också när den är hos mig. Dagen var förgylld och det var arton grader långt in på kvällen. Det surrade märkligt i märgen och benen och jag kände ett underligt sug bortåt. Kanske hade jag då träffats av trollspöet. Nej, nej, inte huvudvärk eller illamående, utan snarare en lust att krypa ut ut mig själv, att kasta av mig skalet och gå baklänges över taken och famla efter stjärnorna.

Ändå underligt, för på ytan ser allt så där nästan paradisiskt ut. Stillheten, värmen, dessa gyllene björkar som hänger så tunglätt med armarna. Alla de där önskningarna, vilka de nu kan vara eller ha varit, verkar uppfyllda och fyllda med sig själva och sin uppfyllelse. Vet ni detta? Känn kanske efter en smula…Sitt under träden, ingenting saknas där.

Och inne i huset här hos Londi och mig är det likadant. Bladguldet, lövguldet, värmen, den märkliga dolska stillheten som ruvar på något. Vi har allt och vi kommer att förlora det.

Jag behöver nog aldrig ta mig någon paus från internet eller facebook, för jag är ju inte där. Eller bara så väldigt lite och på ett sådant udda vis att det inte kan finnas något behov av att vila ifrån det. Jag tar inte heller paus från några papper jag skriver på. Ja, visst vet jag att det går att tycka att man får kontakt med andra via dessa elektroniska media och på sätt och vis får man det säkert, av och till åtminstone, men – och det glömmer jag egentligen aldrig – man kan stänga av närsomhelst, även om man inte stänger av något alls. Jag kan öppna mail, blogg och facebook, men ingen mer än jag kan bestämma att jag är där. Jag kan läsa meddelanden baklänges, jag kan blanda alla orden på sidan och jag kan låtsas att en bild som någon annan tagit och placerat där är min och jag kan med blicken klippa den i två bitar eller fler. Men jag kan också klistra ihop eller låtsas tillbaka helheten. Jag kan tänka mig skärmen dränkt i honung. Od bagrema, kanske.

Det här handlar förstås inte alls bara om internet och datorer utan om tillvaron som helhet eller delar. Fantasin och drömmen tillåter mycket mer än de förbjuder. Och vi är fria. Glöm inte det, eller förresten, glöm det, inte behöver vi väl släpa på minnen om vår frihet?

Och björkarnas guld är värt just lika mycket som lite. Och jag vilar när jag är trött. Om inget hindrar mig med alltför stor kraft.

Imorse gick Londi och jag över till andra sidan av Vukovarska, där jag har min närmaste Raiffeisenbank och i den mina pengar. Jag skulle nämligen – lite försenat – betala hyra och min hyresvärd var på väg. Kroatien har vid det här laget bara eller nästan bara utländska banker och denna är österrikisk, vilket verkligen inte är något unikat. Men nu glömmer vi bankerna för vi lever i den gyllene hösten, ett slags försenad eller förlängd ”ljuva september” eller ”goldener Oktober”. Denna november är varm och förgylld och särskilt om man går under lönnar överväldigas man av det mäktiga guldet.

Londi prasslade fram över den gyllene lövmattan och jag försökte fånga henne på bild, men sedan ganska många år är Londi mycket svårfotograferad. Hon vänder alltid bort ansiktet om hon anar något och intar bara neutrala och intetsägande positioner, står som en väska. Hon gör sig oigenkännlig och anonym. Jag undrar vad hon tänker om det här med kameran eller mobilen. Helt klart vet hon ganska mycket om saken. Och hon tycker nog att det är något otillbörligt i det där hanterandet med mobilen. Varför envisas jag då? Nu blir jag osäker och darrar lite på manschetten, men jag bestämmer mig för att släppa tanken. Det finns inte så många svar och ni kan nog räkna upp alternativen. Men visst avtecknar hon sig vackert mot höstguldet? Visst är hon härlig också som fjär väska?