Det här var nog den sista dagen av guld och värme, så i förmiddags lutade jag mig ut genom fönstret i balkongrummet och tog en bild på de två härliga björkarna medan solen kammade de gyllene manarna med ljus. Bredvid detta stod luften stilla och ljum.
Nu har vi hunnit runt dagen och kvällen och mörkret är här. Under fönstret andas parken tyst. Londi och jag tävlar om vem som är tröttast. Vi tävlar utan segervilja och vinner och förlorar om varandra. Hur trött är du? Så här. Nej, det finns ingen skala. Londi ligger under fönstret som står gläntat för än finns ingen kyla. Jag sitter här och gör det jag gör och ögonlocken känns tunga. Vem ska släpa ut vem till kvällens promenad? Och hur ska vi orka in igen? Vi sitter eller ligger tätt inpå gränsen till det okända, orkens gräns. Det är omöjligt att veta om vi kommer att handla eller ej. Kanske kan vi tänka oss att vi går ut… och sedan in igen. Inget står på spel mer än möjligen lite kiss på golvet. Om nu kiss på golvet kan stå på spel.