I förrgår kväll dog Bengt, en av mina första och allra mest betydelsefulla bloggvänner. Vår vänskap är lika gammal som pausträdet; både vänskapen och trädet har sina rötter i våren 2005.
Jag visste sedan slutet av sommaren som gick att han drabbats av en grym sjukdom, men det är inte den jag vill tala om nu. Egentligen vet jag inte hur jag ska tala, så jag kopierar in en av de första texterna jag läste av Bengts hand, en liten berättelse om den märkliga Agnesbründl i Wienerwald:
24.4 2005:
Fortfarande är trädens lövverk så pass skirt att morgonsolen sipprar igenom. Snart kommer det att ha växt till ett tjockt, ogenomträngligt tak under vilket konstiga växter spirar – rikligt med Stolt fjällskivling som här har det mera prosaiska namnet Paraplysvamp tillsammans med diverse bleknosiga kryptogamer och gametofyter.
Kan ni tänka er att den här idylliska platsen en gång var en icke auktoriserad vallfartsort. Så sent som i slutet av 1800-talet rådde en livlig kommers vid skogsfén Agnes källa, Agnesbründl. Vattnet hade många egenskaper, det var bra mot ögonlidanden men framför allt kunde man i källan avläsa framtida vinnande lotterinummer. Allehanda nasare och gårdfarihandlare profiterade på de nyfiknas bekostnad liksom lottförsäljare, (naturligtvis!) sagoberättare (!), jonglörer, tjuvar och damer av tvivelaktig vandel.
Av allt detta ser man inte mycket nu i vårmorgonen – kyrka och myndigheter satte stopp för oväsendet och skottade igen källan. Dock har den på senare tid satts i stånd igen och alldeles har vantron inte dött ut. Dåliga Mariabilder har satts upp på trädstammarna och girlander och mångfärgade pappersremsor hänger i grenarna.
Det finns många variationer på legenden om skogsfén Agnes och kolardrängen Karl. Gemensam verkar vara att Karl drog ut i kriget mot turkarna och blev en stor hjälte. När han återvände till Agnes gick något fel och båda försvann för att fortfarande i natt och dimma hemsöka denna plats.
Här ser vi bokar, aspar och alar spegla sig i källans vatten. Men kan ni se några lottotal? Ja, särskilt länge behöver inte fantasin spela för att man skall kunna läsa ut den vinnande kombinationen.
Bredvid texten finns ett litet register där man bland annat kan finna rubriker som ”Skivor ur verklighetens limpa” och ”Erwin Klipspringer kommer tillbaka”.
Bengt skrev om Europa, om historiens gång, om litteratur, om absurditeter i österrikisk och svensk politik, om platsers skönhet, om besynnerligheter… Vi hade så mycket att tycka olika och lika om. Jag känner att en sida av mig nu vittrar, en sida som nu inte längre kan få någon näring. Ja, Bengt, nu grinar du kanske illa åt mig och tycker att jag är patetisk. Men jag säger som vanligt vad jag vill och du vad du vill, så kanske är det jag nu sa inte sant. Det är bara att jag nu måste spela båda rollerna. Kanske kan jag titta efter dina repliker i pausträdets lövverk eller bland din schalottenlöks lager. Jag bläddrar lite bland löven och hittar det här under ett av mina många inlägg om karpar och karppoesi:
A propos dikter om fisk. Den här hittade jag, förmodligen skriven av en okänd mästare:
Det är för många becquerel
i denna fina bäckforell
Ja, du drev ofta lite med mig. Och det var nog bra. Du kratsade bort lite av mina onödiga sentimentaliteter, fast de återuppstod lika fort.
Och jag minns ett nog lite ironiskt bidrag från dig till Joruns julkalender under de år då hon höll i en sådan. Vi fick höra den där julsången ”Heidschi Bumbeidschi” som inte är någon julsång och läsa din sinnrika tolkning av den. Nu minns jag inte riktigt, men jag vet att det var en mycket spännande text om missförstånd och feltolkningar och ett barn som nog dött och kanske var det ett turkiskt barn eller något var i alla fall turkiskt i sången, turkiskt på ett wienskt sätt, tror jag, men jag minns kanske fel och vem ska rätta mig nu? Sången kan jag i alla fall ännu höra utan att behöva gräva efter den på nätet.
PS Jag hade kunnat berätta om att du en gång hjälpte mig att byta tåg i Wien Meidling med Londi, fastän du tyckte hundar var otäcka. Moni var med och hjälpte dig att hjälpa oss. Men den historien tar vi en annan gång.