Kategori: Berättelser ur livet

Igår skrev jag lite övermodigt att jag brukar sova gott och det lockade naturligtvis fram undantaget. Eller så berodde denna ovanliga sömnlöshet på månen, den där så omtalade blodmånen som dessutom skulle gå i par med sig själv som blå supermåne. Fast när jag gick ut någon gång strax före midnatt för att titta på den, såg den ut som den brukar när den är full. (bilden jag tog har däremot hittat en blå måne i sitt inre arkiv)

När jag stod där under träden nära Rapska (min granngata) slog det mig att jag inte hade gått genom de här buskagen sedan Londi levde. Så nära men ändå bortom.

Jag vände tillbaka in igen och gick efter en stund till sängs och läste lite i Andrzej Stasiuks Östern. De här raderna bland annat:

Stugorna och träkyrkorna fanns kvar i kollektivjordbrukets byggnader. Utan liv och helighet, vissnade, mättade med lukterna av gödsel, multnande halm och fukt. Man skulle kunna bygga ett slags antiby av byn. Eller ett slags antikyrka av kyrkan.

Så småningom släckte jag lampan och kort därpå föll jag i sömn, men bara för en stund. Sedan vaknade jag igen och undrade lite över det. Nu efteråt vet jag att Alexandra ungefär vid den tidpunkten i sin bolognesiska natt råkat spotta en mun vatten över sin dator, för att hon fått syn på en fluga i glaset som hon just tagit klunken ur. Kanske sände det en signal till mig, men då trodde jag att det var månen som tryckte sitt ljus mot jalusierna. Efter att ha vridit mig hit och dit några gånger medan jag började irritera mig på min dumma glidiga madrass som var på väg nerför från sängen, steg jag upp, gick fram till fönstret och drog upp jalusierna. Nej, ingen måne. För säkerhets skull öppnade jag fönstret också. Jag lutade mig ut och tyckte mig ana ett slags dunkelt ljus bakom den stora huskroppen, en utandning från den. Men jag såg ingen måne, så jag stängde och drog för och kröp in under täcket. Jag funderade på att läsa lite till, men kunde inte förmå mig att tända lampan. Det blev omöjligt att tända lampan. Jag vet inte om ni vet hur det är när det är omöjligt att tända lampan. Tankar och melodier rörde sig i spiraler genom mitt huvud. Länge åkte jag runt med den där dikten av Cesare Pavese, ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi”, och efter några varv hörde jag Léo Ferré sjunga den till sin egen melodi och jag mindes mig själv som kanske tjugoåring med Sandro, min första man, en natt på en strand i Ligurien, någonstans i närheten av Ventimiglia, man hörde vågorna rulla in. Jag vet att Léo Ferré redan då var gammal och att Cesare Pavese sedan länge död, men det finns nästan ingenting som talar så starkt om ungdom till mig som denna dikt om döden sjungen av en gammal man.

Jag skriver inte för att tråka ut er – eller roa er – utan för att se mitt liv klarare. Ja, så är det. Det är en helt egocentrisk praktik som syftar till att lära känna mig själv och få lite överblick över dagarna som far fram över mig och nätterna jag simmar igenom, fast nätterna bryr jag mig nog mindre om eller jag tror mindre på att det går att hantera dem genom att beskriva dem. Dessutom sover jag oftast gott och minns bara korta fragment av drömmarna.

Idag gjorde jag en eftergift åt min lantliga sida, samtidigt som jag hälsade på en väninna och hennes lille son, men detta senare tänker jag inte prata om nu. Jag smet iväg några timmar från mitt uppsatsrättande och tog spårvagn efter spårvagn tills jag var uppe i Gračani på Medvednicas sluttningar. Det är mycket vackert däruppe, särskilt om man vänder blicken från husen och gatorna eller vägarna.

Jag stod en stund på en bro och försjönk i landskapet framför mig. Vad såg jag? Ganska hårt beskurna äppelträd, grön mark, mossa och gräs, kullar, bergets silhuett, några lantliga hus och en flik himmel mellan molnen. Och jag kände att luften var högre och renare än hemmavid. Jag kände också att jag nog behöver ströva i markerna igen.

Sitter ännu en gång under ett berg av tentor och försöker på olika sätt att lura mig själv genom att dela upp högarna i mindre högar eller genom att bjuda mig själv på chokladbitar när jag har gått igenom si eller så många. Jag leker också med detta att spara särskilt bra och därmed roliga texter till sist, sådana texter som jag nästan kan räkna bort eller räkna om till nöje och som därför försvinner från pliktsidan. Nej, jag begär inte att ni ska förstå dessa skruvade resonemang, jag för dem mest som ett slags avslappningsövning. För övrigt får det räcka för ikväll, själva det där sega vaktsittandet tog alldeles för mycket av min energi. I stället låter jag mig nu förföras av Stipan Tadićs målning ”Dinara” med de vilda och mäktiga, hårt framskulpterade bergen och den gröna slätten med de så lekfullt rundkronade träden på.

Jag tycker också om namnet på berget och målningen: Dinara. Ett vackert harmoniskt byggt ord, rena ljud, etymologiskt kanske illyriskt. ”Kanske illyriskt” – jag vet inte om det är ”kanske” eller ”illyriskt” jag tycker bäst om i detta.

Och verkligheten och landskapet då? Kommer jag att vandra där? Jag läser att det finns en endemisk sorkart som lever på ganska höga höjder i de här bergen. Helt ovetenskapligt tänker jag nu på de sydafrikanska klippdassarna…

Från Živi Atelje DK löper många trådar. Hittills har platsen för mig främst betytt de kinesiska tekvällarna där och dessutom visste jag om konstutställningarna i lokalen. Men idag har jag sett en annan sida av denna levande ateljé, fast först vill jag säga något om utgångspunkten (igen). Lokalen var ursprungligen den stora skulptrisen Vera Dajht-Kraljs ateljé och hon arbetade där fram till sin död för några år sedan.

Efter det tog sonen Saša över lokalen och gjorde den till ett slags kulturellt och humanitärt centrum. Det som hände där idag var en träff mellan kvinnor från Zagreb (ja, jag räknar mig dit i det här fallet) och kvinnor från flyktingförläggningen i Dugave. Vi blev ganska många, kanske fyrtio eller fler med barnen. De flesta av flyktingarna var från Mellanöstern och Afghanistan, om jag uppfattade det rätt. Vi drack kaffe och te och åt kakor och kex, vi pratade, lyssnade på musik, ganska många dansade och ett tag sjöng en grupp på kroatiska. Jag satte mig bredvid en ung albanska – den enda albanskan i hela samlingen – och vi pratade i timtal på en blandning och engelska och kroatiska och ja, albanska. Det hela blev till ett slags minilektion i albanska för mig och en underliggande lektion i engelska för henne. Samtidigt lärde jag mig en del om hur albanernas situation i Serbien kan vara. ”De tycker inte om oss”, sa hon och gjorde en svepande rörelse med handen. Jag frågade om hon kunde serbiska. ”Nej”, svarade hon, ”eller, ja, men bara lite”. Och det var den ”kroatiskan” som var vårt ena ben, det andra var hennes mycket magra engelska. Vi skrev saker på små lappar och samtalet rörde sig framåt med hjälp av bilder, gester och översättningar från engelska till albanska eller tvärtom. Ett tag handlade samtalet om hennes och familjens misslyckade flykt till Frankrike och jag ritade som stöd snabbt en ful liten Europakarta, där Frankrike ironiskt nog blev allra fulast.

Efter det sökte vi oss till himlakropparna i stället. Och så tog vi hälsningsorden och sedan radade vi upp olika kroppsdelar och basverb. Av misstag slängde jag i ivern ur mig orden ”noun” och ”verb” och det förde till en rad missförstånd och sedan utkämpade vi en lång kamp för nå fram till någon form av ömsesidig förståelse. Men vi ska ses igen och de ska få undervisning i kroatiska och engelska på förläggningen om någon vecka, om jag förstod det rätt.

Idag är det dagen efter Noć Muzeja (Museumsnatten) här i Zagreb och jag ägnar den åt rättning, tvätt, städning och läsning av Andrzej Stasiuks roman Östern, ja, och åt att minnas ett och annat från kvällen och natten som gick. Punkterna på mitt och mina vänners program var ett besök på Muzej za umjetnost i obrt (Museet för konst och hantverk), där höjdpunkten för mig var utställningen ”Balet i strast” (Balett och lidelse). Den bestod i en rad mycket vackert arrangerade dräkter från olika tider, allesammans donationer från den brittiske dansaren och koreografen Jelko Yuresha (ursprungligen Željko Jureša). Dessa dräkter steg fram ur mörkret som om de bar liv i sig och på väggarna bakom skälvde svartvita fotografier av dansarna som en gång burit dem.

Efter det gick vi till fots upp mot Ilica genom kvällsvimlet – det var fullt med folk på gatorna och stämningen var festlig. När vi nådde Ilica klev vi på spårvagnen och for västerut mot Sveti duh där vi steg av och letade oss mot det mäktiga museet Lauba. Ja, byggnaden själv har en röst som talar till besökaren. Utifrån gatan ser den nästan hotfullt stor och sluten ut, men när man kommer in blir de väldiga dimensionerna till någon vänligt omslutande. Därinne pågick två utställningar, en med skulpturer av Alem Korkut under namnet ”Tijelo” (Kropp), skulpturer som var och en för sig inte gjorde något starkare intryck på mig, men som genom det stora rummet, ljussättningen och som samling nådde någon annanstans.

I den andra halvan av det jättelika rummet hängde målningar av Stipan Tadić. Utställningen heter ”Hrvatske planine” (Kroatiska berg) och omfattar en rad fritt avmålade kroatiska berg, alla från 2017, vad jag kunde se. Bilderna är mycket stora och målade i en stil som jag skulle vilja kalla ”fantastisk realism”. Bergen är alla igenkännliga men större och mer demoniska och de verkar vart och ett ha sin alldeles egen vilda själ. Jag väljer att visa den målning som föreställer Biokovo. Till och med månen verkar känna sig liten inför detta myller av nästan till överdrift toppformade toppar.

Till sist tog vi oss på ett lite vimsigt sätt – vi gick först åt fel håll längs Ilica – till bryggeriet och ölmuseet ”Zagrebačka pivovara”. Konstrasten mellan hur det såg ut utifrån (dött) och hur det såg ut inuti (fullt av liv och trängsel) var slående. Vi släppte tittandet och ägnade oss åt att smaka på ölet. Från en scen hördes en ganska stark gammelmansröst och Vesna kände igen den som Drago Diklićs. Hon skrattade lite och sa att han en gång hört till hennes föräldrars favoriter och att hon då tyckt han var gammalmodig, men nu hade tiden dragit in henne bredvid honom och trasslat ihop generationerna. En liten stund senare såg vi honom i röd skjorta sitta vid ett bord strax intill vårt.