Kväll i ”parken”

Igår kväll såg jag den svensk-kurdiska dokumentärfilmen ”Flickan som räddade mitt liv” av Hogir Hirori på Kino Tuškanac. Fast jag ska inte prata om den nu, eller ja, några ord vill jag kanske säga. Jag tror det var lärorikt (eller vilket ord ska jag använda här?) för mig att se fasorna i flyktinglägren i Kurdistan: fattigdomen, hopplösheten, de splittrade familjerna, de lemlästade, de sörjande och det ständiga hotet från IS. Annars ser jag ju bara dessa bilder svepa förbi helt hastigt och kort under nyhetssändningarna och det är ju något annat, i alla fall när det gäller hur jag nås av det som visas. Men filmen som film var inget särskilt, ämnet var mycket större än filmen. Efteråt pratade jag en stund med Iva som jag hade sett filmen med, men så länge samtalet rörde filmen blev det mest till ett slags utbyte av vår känsla av hjälplöshet. Så skildes vi åt och var och en tog sin spårvagn hem.

När jag sedan steg av vid Radnička föll ett flortunt stilla regn. Det var kallt men ändå inte. När jag kom in på Hvarska, min gata, bestämde jag mig för att ta vägen in genom ”parken”, ett ganska stort beslut, eftersom jag egentligen inte har gått den vägen åt det hållet efter Londis död.

1IMG_9908

Jag märkte att man lagt plattar på den lilla vägen där det förut var grus eller jord. Det kändes lite främmande och jag undrade också lite över lyktorna. Hade ljuset i dem blivit starkare? Förut var den här vägen eller de här små vägarna och gräsplättarna däremellan under träden Londis och mitt revir. Vi var alltid där, varje dag eller nästan varje dag, ofta sent på kvällarna. ”Parken” på kvällen och natten är en skyddad värld – nej, inte mot allt – som liksom omsluter sina vandrare. Här kommer Miki och jag också att gå och mycket längre än så förstås, han är ju ung, men den sista kvälls- eller nattrundan kommer nog nästan alltid att vara här.

Kommentera