Kategori: Berättelser ur livet

Och så tog terminen slut och när jag kom ut på trappan efter den allra sista lektionen var himlen borta i väster rosaröd och parkeringsplatserna nästan alla tomma. Luften var ljum och luktade äventyr.

På måndag börja tentamensperioden men ikväll och inatt är det Noć Muzeja (Museumsnatt) och många av stadens museer (nej, inte alla) har gratis inträde och det kommer att vara massor av folk överallt för det här är en mycket mild januari som inte tvingar någon att stanna hemma. Jag har lite planer med den ena och den andra, vi får se vad det blir. Förra året gick jag inte alls, för jag orkade inte så nära efter Londis död, men året innan vet jag att jag var i Meštrović-galleriet tillsammans med Duilio. Jag minns hur han tittade på skulpturernas muskler med sin speciella ballerino-blick och då och då imiterade han någon av statyernas poser.

Det är nog inte vår på allvar här än, men ute är det oftast soligt och det har egentligen inte alls varit vinter det här året, inte ens medan jag var i Sydafrika var det vinter här. Mitt på dagen kan man hitta riktigt sköna platser på solsidan och att det är kallt på natten är inget att sörja över. Ljuset är på väg tillbaka och dagarna blir längre, så på ett sätt är våren helt säkert här.

Balkongrummet är fullt av ljus långt in i kvällen och rummet är som en vänlig liten fristad som lyfter tankarna över bekymren och vilsenheten. Rummet är som den där platsen som i de gamla myterna i världens alla hörn fick så många namn som allesammans betydde något mer och djupare än himmel och paradis, ord fulla av runda vokaler och hemlighetsfulla väsljud.

Ja, ni ser ännu märkena efter Londi på väggen under fönstren. De är där och de får vara där. Minnena ska inte jagas bort, allt ska få vara i allt. Och snart kommer Miki hit och jag undrar vad han kommer att välja för speciella platser för sömn, lek och vila. Och jag undrar på vilket sätt han kommer att lukta hund.

Jag vänder blicken bakåt och sedan hitåt igen och skickar på prov ett vykort till mig själv från den där dagen när Rudolf och jag strövade omkring i Bo-Kaap. ”Bo” betyder förresten något i stil med ”övre” och stadsdelen ligger också på sluttningen till något av de omgivande bergen, minns inte vilket.

I någon av mina sydafrikanska texter nämnde jag kaféet ”Batavia” och roibos-cappuccinon jag drack på den svettiga innergården där. Jag visar er väven som är spänd genom hettan mellan denna innergård och himlen, en karibisk känsla.

Svetten rann över ansiktena på oss och vi pratade lite osammanhängande och gjorde ett segt motstånd mot hettan. Vi hade bestämt oss för att sitta där vi satt och vi blev starka i det. Detta var nog den varmaste stunden i min januari. När vi hade druckit ur och envisats lite till gick vi uppför trappan och in i kaféet igen för att betala. På ett av borden där inne fick jag syn på en bok, ”Tintin in Africa” stod det på framsidan. Här lämnar jag en lucka för era tankar.

Märkliga dagar som seglar förbi. Jag ser mig själv svävande mellan det förflutna och framtiden, mellan sorgen och glädjen, mellan förlusten och det nya mötet, mellan det stora rika förflutna med Londi och den öppna framtiden med Miki.

Härom dagen stod jag vid en av sjöarna – de där underligt numrerade sjöarna i Maksimir, jag kommer aldrig att förstå de där namnen, men kanske har de någon förbindelse med himlakropparna – ja, i alla fall stod jag vid en av sjöarna och såg ut över vattnet och den besynnerliga stenkistan som verkar färdas både i sidled och ner mot djupet, fast oändligt långsamt.

Och jag tänker på andra vatten, på vattnet i teet jag drack i den lugna kretsen i Živi Atelje, denna fristad för både vilsna och fridfulla själar. Felix, som är här från Guangdong eller var i Kina hon nu hör hemma, hällde upp te enligt konstens regler med en säkerhet som bara den som kan hänge sig åt leken har. Allvarets lek. Och i kannan, bladets lek med vattnet. Eller vattnets med bladet.

Så krökte vägen och jag kände plötsligt att jag utan att vara illojal mot minnet av Londi kunde ta ett nytt steg. Kanske var det tiden hos Rudolf i Sydafrika som gav mig det där nya modet – det stora återseendet och solen och det speciella afrikanska djupet.

Några månader efter Londis död, medan jag ännu hade åtminstone ena delen av mig kvar i katastrofen och stympningen, sa jag till någon och kanske ännu mer till mig själv att jag aldrig någonsin skulle köpa en hund, men att om jag en dag skulle möta en hund som behövde min hjälp och jag trodde mig om att kunna ge den, då skulle jag bereda ett hem för en ny hund.

Och nu har det hänt. Ja, vi möttes inte på gatan eller i parken utan helt modernt på internet. Efter återkomsten från Afrika för ungefär två veckor sedan började jag följa en sida på facebook som heter Farmica. Det är en sida skapad av några tjejer som förestår en fristad för hemlösa hundar och katter i Našice i hjärtat av Slavonien. Ganska snart fick jag syn på och började följa en hund som heter Miki. Jag tittade på bilderna och läste hans svåra historia. Han kämpade sig fram genom dagarna och levde på mat som förbipasserande slängde åt honom och han sov än här än där. Han hittades en dag utmattad vid vägkanten full av fästingar och löss och skråmor. Och tjejerna på Farmica tog sig an honom, förde honom till veterinären och gav honom början till ett liv hos sig, men eftersom de löpande tar hand om nya övergivna och misshandlade djur, kan han inte stanna hos dem, så hans bilder och hans historia las ut på internet. Och där fann jag honom och nu ska han bli min. Han är kanske ett och ett halvt år och är en korsning mellan hrvatski ovčar (kroatisk fårhund) och någon typ av terrier. Han är mycket lurvig och ser tapper och viljestark ut. Någon gång efter mitten av februari kommer han hit till Zagreb. Under tiden förbereder jag mig.