Det är nog inte vår på allvar här än, men ute är det oftast soligt och det har egentligen inte alls varit vinter det här året, inte ens medan jag var i Sydafrika var det vinter här. Mitt på dagen kan man hitta riktigt sköna platser på solsidan och att det är kallt på natten är inget att sörja över. Ljuset är på väg tillbaka och dagarna blir längre, så på ett sätt är våren helt säkert här.
Balkongrummet är fullt av ljus långt in i kvällen och rummet är som en vänlig liten fristad som lyfter tankarna över bekymren och vilsenheten. Rummet är som den där platsen som i de gamla myterna i världens alla hörn fick så många namn som allesammans betydde något mer och djupare än himmel och paradis, ord fulla av runda vokaler och hemlighetsfulla väsljud.
Ja, ni ser ännu märkena efter Londi på väggen under fönstren. De är där och de får vara där. Minnena ska inte jagas bort, allt ska få vara i allt. Och snart kommer Miki hit och jag undrar vad han kommer att välja för speciella platser för sömn, lek och vila. Och jag undrar på vilket sätt han kommer att lukta hund.