Kategori: Berättelser ur livet

Det är den sista kvällen innan Miki, min svartlurviga hittehund från Našice i Slavonien, kommer hit för att bosätta sig här hos mig – nej, han vet ännu inget om det, märkligt att föreställa sig det. Mina tankar går bakåt och framåt och jag befinner mig i ett luftläge mellan förflutet och framtid och jag väljer med eller utan anledning att fästa min existens vid en bild jag tog härom dagen från Rožnik, den där kullen ovanför Ljubljana. Bilden är tagen alldeles bredvid det hus som nu är ett slags minnesplats för den store författaren Ivan Cankar, som ni säkert kommer att höra mer om kring hundraårsdagen av hans död. Cankar levde uppe på Rožnik under det sista året av sitt liv, tills han dog i sviterna av en olycka, ännu ganska ung.

Jag låter utblicken från kullen över landskapet nedanför och över snödrivan, det stora knotiga trädet och huset med människorna på verandan med fönsterrutor av färgat glas och Cankarminnen i sig illustrera min position i tiden och världen. Den tomma ölsejdeln och askfatet av glas på det bastanta träbordet hör också till rekvisitan, ja, och det smala trädet i mitten som inte alls är knotigt utan bara vintrigt kalt. Bilden bär i sig sorgen och saknaden efter Londi, men också minnen från en lycklig tid i skogarna och längs vägarna, i städerna. Samtidigt rymmer den andlös förväntan och en stillsam oro inför det som ska komma och inför den som ska komma. Här finns också vardagens grus och smutsen på drivan och ett litet staket för tanken att stödja sig mot.

Hemvägen från Bologna och Trieste förde mig som vanligt till Ljubljana och till Igor i hans makalösa ”kråkslott” och en lång kväll bland viner, ostar, korvar och rakija rullades upp. Som vanligt talade vi om ”allt”. Jag vet ingen som jag har så väglösa samtal med, vi går lika stadigt (eller utmanande ostadigt) på månen som på kalfjället. Och aldrig vet vi vart vi är på väg när vi låter tankarna sätta sig i rörelse. Efteråt ligger allt utspritt på ett oöverskådligt sätt som splitter efter en sprängning och jag hittar bara tillbaka till en eller annan flisa som slumpen bjuder mig på.

Genom bilden jag tog minns jag i alla fall stunden då vi talade om orden ”förstånd”, ”intelligens”, ”klokhet” och ”visdom” och dessas synonymer på diverse språk (inte minst slovenska), fast det finns förstås inga synonymer, men det var inte det nya. Det nya – eller så var inte heller det just nytt – var hur djupt vi kom in i de här orden och hur nyfiket och halsbrytande vi lutade oss in i våra hjärnor, hjärtan och själar, när det gällde dessa ords alla skikt och speglingar.

Jag vet också att vi vände och vred på den där märkliga svenska hyperkorrektheten och marken försvann sakta under fötterna på oss när vi undan för undan upptäckte eller visade varandra allt det som inte längre finns bland det som är sägbart i Sverige.

Balkan och balkanfolken var som alltid ett centralt tema för oss, dessa folks blodiga, arga, sorgsna lidande, deras sturska steg över markerna och över varandras lidande. Ingenting kan vi tala så länge om som om Balkan. Men nu minns jag inte några detaljer, fast kanske handlade mycket om Kosovo.

Ja, och resten dränktes i vin och minneslöshet. I minneslösheten gömmer sig mycket. En del kommer upp igen.

Sedan igår eller i förrgår präglas nyhetssändningar och gatubild av den serbiske presidenten Aleksandar Vučićs officiella besök här i Zagreb på inbjudan av den kroatiska presidenten Kolinda Grabar-Kitarović. Vid korsningen mellan Vukovarska och Ulica Hrvatske bratske zajednice hängde serbiska och kroatiska flaggor sida vid sida på den monumentala platsen där.

Trafiken gick trögt när jag passerade där med spårvagn i eftermiddags och det var massor av poliser utkommenderade och polisbilar och anonyma svarta bilar passerade i snabb takt – det var bara de som fick vara snabba. Ett slags överspänt lugn härskade och jag blev inte klok på vad som kan ha rört sig i huvudena på människorna omkring mig. Fast å andra sidan, när brukar jag veta vad människor omkring mig tänker? Men å tredje sidan nästan osade det av tankar i det trånga utrymmet. Men detta är bara en ram, för egentligen vill jag i stället tala om något fantastiskt som jag stötte på i en av tentamensuppsatserna från andraårsstudenterna alldeles nyss. Jag ägnar nämligen kvällen åt att gå igenom högar av uppsatser. En student från Karlovac skriver så här om sitt gymnasium:

När du får veta att du suttit och skrivit vid samma bord som så betydande personer som Nikola Tesla och Stjepan Radić, blir det lätt att tro att dina drömmar och önskningar för framtiden inte är så omöjliga.

Det är möjligt eller kanske snarare troligt att detta inte är studentens helt egna tankar, men det gör inte intrycket svagare, snarare tvärtom. Vad jag ser här är en utgångspunkt för sann bildning. Detta är ett uttryck för kultur och levande tradition. Jag ska inte säga något om Sverige i det här sammanhanget, för vi vet ändå hur det är eller snarare inte är där…

Jag har varit på bio igen och jag tänker nu på ”Kejsarens nya kläder”. Ni minns hur kejsaren kläddes i alla de där fjäderlätta plaggen och hur betjänterna famlade efter det osynliga släpet som de skulle bära under processionen. Ja, och ni minns barnet. Och nu har jag sett en film som verkade vilja handla om förnyelse, uppgörelser med falskhet och avklädande av gamla fördomar. Men vad jag såg var att alla gamla lögner (eller sanningar) täcktes över med nya lögner. Nå, det må väl vara hänt, sådant händer ju lätt och tätt. Värre är den infernaliska ”jätteduktiga” självbelåtenhet som strålar ur allt. Det är en ”Kejsarens nya kläder” i kvadrat som sedan blivit en ”Kejsarens nya kläder” i kubik, när så småningom de döda guldpalmerna från Cannes vajade över filmen och regissörens liv. Man ser ett iskallt, sterilt cocktailparty vars enda liv består i plötsliga brutaliteter. Skvärt så det förslår. Men det hjälper inte.

Igår kväll såg jag den svensk-kurdiska dokumentärfilmen ”Flickan som räddade mitt liv” av Hogir Hirori på Kino Tuškanac. Fast jag ska inte prata om den nu, eller ja, några ord vill jag kanske säga. Jag tror det var lärorikt (eller vilket ord ska jag använda här?) för mig att se fasorna i flyktinglägren i Kurdistan: fattigdomen, hopplösheten, de splittrade familjerna, de lemlästade, de sörjande och det ständiga hotet från IS. Annars ser jag ju bara dessa bilder svepa förbi helt hastigt och kort under nyhetssändningarna och det är ju något annat, i alla fall när det gäller hur jag nås av det som visas. Men filmen som film var inget särskilt, ämnet var mycket större än filmen. Efteråt pratade jag en stund med Iva som jag hade sett filmen med, men så länge samtalet rörde filmen blev det mest till ett slags utbyte av vår känsla av hjälplöshet. Så skildes vi åt och var och en tog sin spårvagn hem.

När jag sedan steg av vid Radnička föll ett flortunt stilla regn. Det var kallt men ändå inte. När jag kom in på Hvarska, min gata, bestämde jag mig för att ta vägen in genom ”parken”, ett ganska stort beslut, eftersom jag egentligen inte har gått den vägen åt det hållet efter Londis död.

Jag märkte att man lagt plattar på den lilla vägen där det förut var grus eller jord. Det kändes lite främmande och jag undrade också lite över lyktorna. Hade ljuset i dem blivit starkare? Förut var den här vägen eller de här små vägarna och gräsplättarna däremellan under träden Londis och mitt revir. Vi var alltid där, varje dag eller nästan varje dag, ofta sent på kvällarna. ”Parken” på kvällen och natten är en skyddad värld – nej, inte mot allt – som liksom omsluter sina vandrare. Här kommer Miki och jag också att gå och mycket längre än så förstås, han är ju ung, men den sista kvälls- eller nattrundan kommer nog nästan alltid att vara här.