Kategori: Berättelser ur livet

Mina anteckningar här glider mer och mer inte i ett spår som bildar en liten cirkel kring Miki och mig. Jag skriver mest för att minnas de här dagarna, inte så mycket för att berätta något för någon, fast ibland kan det ju få sammanfalla. Vi har ett nytt väder här och det ändrar ju både vanor och upplevelser. Miki visade ingen förvåning över snön när han kom ut imorse, kanske har det redan snöat i Slavonien den här vintern, kanske låter han sig inte överraskas av något. I alla fall travade han muntert på i den – i alla fall för honom – djupa snön. Folk vi mötte beundrade hans snöiga päls.

Längre fram på dagen var med Đurđica och Hajdi på den stora lekplatsen. Inga barn och inga hundar syntes till så Miki och Hajdi fick vara fria. Det var roligt att se hur snabb Miki är, hans ben är väl bara hälften så långa som Hajdis men han springer lika fort eller nästan i alla fall och han kan vända på en femöring och stundtals såg han ut som ett vilddjur.Ögonvitorna blänkte i farten.

Men inne kan han sitta på mattan och se ut som en prydnadskatt eller en liten prästdocka, fast det händer bara ibland. Rätt som det är – gärna ganska sent när jag tycker det kan vara läggdags – börjar han bita mig i fötterna för att sedan vispa runt som ett vildsvin upp och ner från möblerna och runt i varje vrå. Och han bromsar som en skridskoåkare.

Ja, så traskade vi iväg till Živi Atelje, Miki och jag, hela den långa vägen hemifrån till Ilica 110. Jag ville ju att han skulle få vara med om en kinesisk tekväll och att människorna där skulle få träffa honom. Detta var igår kväll och det föll ett snöblandat regn på oss. När vi kom fram var det väldigt få människor där, eftersom det pågick något annat (te)evenemang samtidigt, så de flesta skulle komma senare. Den unga veterinärstudenten hällde upp teet som var ljust till färgen och mjukt i smaken. Miki slank in i det inre rummet som ofta används till utställningar. Jag tänkte, tja, nej, inget särskilt, men Saša hade bättre intuition och han reste sig plötsligt för att titta efter vad Miki gjorde. Ja, och då stod det strax klart att Miki kissat på några föremål i det inre rummet. Raskt sprang vi ut på bakgården och sedan in i själva ateljén och hämtade en hushållsrulle. Under tiden slank Miki ut och rände uppför en brant trappa i mörkret upp till den övre ganska förkomna bakgården. Jag rusade efter och när jag kom upp hörde jag ett rafsande ljud och så såg jag en katt försvinna över taket. Miki kastade sig efter och kom halvvägs upp och hamnade på något slags fladdrigt mellantak av korrugerad plåt. Jag fick grepp om nackskinnet på honom innan han hann flänga iväg. Han var vild och ville inte alls följa med ner men jag tvingade honom – vad hade jag för val? – och till sist var vi tillbaka inne i terummet. Miki gick lite hit och dit och till sist började han krafsa på ytterdörren och då gav jag upp. Och jag tänkte på det jag så lättsinnigt och lite småstöddigt skrivit dagen innan: ”Vi får känna oss för var gränserna går.” Nå, det fick vi. Sedan travade vi hemåt i Mikis kvicka och lite oregelbundna takt, det finns ju mycket att lukta på och han vill gärna gå in i alla öppningar. Vi tog bara spårvagnen en hållplats från Zrinjevac till Glavni kolodvor, mest för att snöregnet just där för en stund blev till regn. När vi kom hem var vi båda ganska utmattade och det är verkligen inget att vara förvånad över, även om man förstås kan vara det ändå. Hemma sjönk vi ner i lugn och Miki låg länge på mattan och såg stillsam ut.

Dagarna är på väg att bilda en rad, dagarna i det nya livet med Miki. Vi börjar vänja oss vid varandra även om det finns många överraskningar, större och mindre. Fler och fler häromkring vet att Miki bor och lever med mig. Imorse kom Hana utstörtande från Simpa (hon hade varit ledig under helgen) och vinkade till oss, så jag presenterade henne och Miki för varandra. Och Stanko ropade nyss från sin balkong ”Susjeda, tko je to?” (”susjeda” är granne i femininum och frågan var ”vem är det?”). Ja, snart vet alla. En del pratar bakåt i tiden om Londi och jag stannar gärna upp och tänker tillbaka på denna den mildaste av hundar.

Jag försöker lära Miki att sitta när jag ber honom, men hittills har det inte gått särskilt bra. När jag trycker lite på hans bak vrider han förvånat på huvudet och undrar vad jag håller på med eller om vi är inne så skuttar han iväg och börjat exalterat att hoppa på möblerna. Det är tydligt att ingen har bett honom om detta tidigare. Längs vägarna var det ingen som ville något sådant av honom och i hundgården fanns det väl inte tid för sådana detaljer. Men jag tror att det kan vara bra om han känner till lite finesser.

Ikväll ska vi testa att gå in till stan till Živi Atelje och delta i en kinesisk teceremoni. Blir det för kallt så tar vi väl spårvagnen en bit. Det verkar som om vintern har valt slutet av februari och början av mars som sitt revir det här året. Ja, och är det andra hundar med vid teceremonin ikväll så kan det hända att vi får nöja oss med att bara titta in. Vi prövar oss fram, jag vill inte tänka mig vår värld som trängre än den verkligen är. Vi får känna oss för var gränserna går.

Nu har Miki och jag levt tillsammans i över ett dygn och allt har gått bra. Det känns på ett lite lustigt och möjligen en aning opassande sätt som att vara i en direktsändning när jag talar om oss så här rakt från vårt nu. I en vinkel av mig själv känner jag mig lite som en ego-voyeur/voyeuse, men samtidigt vet jag ju att nästan allt förblir en hemlighet och att berättande egentligen är omöjligt och det lugnar mig något. Och jag kan se Miki i ögonen när jag släpper en text om oss ifrån mig. Ingen vet ändå något, det vet vi. Nå, bortsett från detta kan jag säga att Miki redan har en riktigt god vän i Hajdi och att de har hunnit gå på Simpa tillsammans, ja, tillsammans med Đurđica och mig och att många av barens stamgäster redan vet vem Miki är.

Jag har fått veta mer om Mikis historia genom tjejerna på Farmica som jag skriver till flera gånger om dagen. Miki hade varit på djurhemmet Farmica (vilket betyder ”lilla farmen”) sedan före förra sommaren, innan någon fastnade för honom. Det känns väldigt märkligt för han har ju egentligen bara goda egenskaper. När de hittade honom illa medfaren vid vägrenen var han så där tio-elva månader och alltså inte längre valp på riktigt. Kanske var det därför ingen valde honom. Men jag får ju tacka alla som inte valde honom för nu bor han här och han har hittat sina platser på ulltäckena och mattorna och på natten sover han bredvid mig eller vid mina fötter.

Det har varit en råkall och regnig dag, men vi har ändå hunnit gå åt alla håll, fast inte så långt, men det var bara för att jag tyckte att det räckte i vinden och blötan. Miki hade säkert kunnat gå mycket längre. Han småhaltar lite på ena bakbenet ibland och det är nog efter en gammal skada, men han haltar smidigt och snyggt och just bara ibland. När vinden blir stark fäller han in öronen på ett sinnrikt sätt och det ser väldigt proffsig ut. Och hans blick är mycket vaken, han tittar rakt på allt till och med in i mobilkameran. Man ser vem han är.

Den här dagen har varit ett enda stort äventyr. Först kom väntan, hela förmiddagens väntan, även om jag visste att Miki inte skulle komma förrän vid middagstid. Strax efter ett fick jag ett meddelande från tjejerna från Farmica om att de stod utanför min port. Jag sprang med bultande hjärta ner för trapporna och ut och såg Miki, en liten brun hund och tjejerna. Vi hälsade och jag fick Mikis papper (pass mm) och vi människor pratade lite om honom och den andra hunden som också ska få ett hem här i Zagreb. Och så fick jag kopplet i handen och Miki gick märkligt förtroendefullt med mig – han visste ju inte alls vart. Vi tog hissen upp och han häpnade över den underliga inrättningen, men han verkade inte rädd. Sedan klev vi in i lägenheten som han undersökte noga, lite förbryllad över instängdheten verkade han vara, så när jag öppnade fönstret i balkongrummet ville han först kasta sig ut, men jag fångade in honom och lärde mig samtidigt att inte öppna fönster på det viset.

Sedan tog han ett språng upp på sängen för att titta ut genom sovrumsfönstret och slängde upp framtassarna på elementet som tack och lov var ganska svalt. Jag kommer ha det svalare i lägenheten än på länge för Miki är ju van att bo i ett ”stall” eller på gatan och han har väldigt tjock päls. Mitt i den första tillvänjningsfasen lyfte han på benet och kissade snabbt på en av dörrposterna. Ja, det blir en del att lära sig för oss båda. För att avhjälpa känslan av instängdhet har vi redan tagit tre ganska långa promenader och jag spar lite till på den fjärde, för jag vet inte hur natten kommer att bli. Han tycker nog att allt är konstigt, men han är väldigt rar och tillitsfull mot mig och lägger sig gärna tätt intill mig om jag sätter mig på golvet och han var glad och entusiastisk både över mötet med Vesna och med Đurđica och hennes vilda schäfer Hajdi, även om mötet mellan de två hundarna inleddes med en del misstänksamt morrande, men strax var alla tvivel borta och de rullade runt tillsammans.

Ja, och nu ligger den lilla lurviga varelsen på mattan här bredvid mig och andas ut och vilar, men om jag reser mig, så är han kvickt uppe på benen, så helt lugn är han ännu inte. Framför oss har vi kvällen och natten och ingen vet vad de har att ge oss.