Kategori: Berättelser ur livet

Egentligen hinner eller orkar jag inte skriva något här idag men något driver ändå på mig, så jag ska visa lite av Mikis och min morgon, eftersom jag tog några (suddiga) bilder då. Som nästan överallt i Europa i dessa dagar är det förtvivlat kallt här nu och det betyder att vi inte kan sitta i Simpas uterum om jag dricker kaffe med Đurđica på morgonen. I stället sitter vi inne i röken och karlträngseln. Och Miki sitter uppe på bänken med oss, det får han för Hana.

Bakom oss var tv:n på med någon sport och Miki vred då och då intresserat på huvudet åt det hållet, fast han blev inte lika ivrig som han varit hemma hos oss någon halvtimme tidigare, när det dök upp ett kort program om träning av polishundar. Då stod den lille krullige på bakbenen med framtassarna på hyllkanten framför tv:n och stirrade alldeles tyst och nästan paralyserad in i bilden.

På Simpa var han lugn och låg eller satt mest och spanade efter dem flyttade på sig i rummet eller kom in eller gick ut.

Det är polarvinter ute och nordostvinden tjuter och öser vassa snöflisor över den som vågar sig ut och det gör ju Miki och jag förstås, han är ju en hund från vägarna och dessutom kan han vika in öronen när vinden blir för hård. Lite mer inomhus än vanligt har vi detta till trots varit under dagen som gått och ändå har han inte vänt upp och ner på lägenheten. Och han uppförde sig exemplariskt när flyktingarna från förläggningen i Dugave kom hit till oss under eftermiddagen för en svensklektion, ja, det är en liten volontärsyssla jag skaffat mig. De är från Afghanistan och Iran och våra hjälpspråk är farsi, tyska och engelska, inget av dem fungerar egentligen på allvar, men som små snören att hålla sig i i obegripligheternas dunkel duger de gott.

Nu är det kväll och det känns som om dagen varit god och jag är glad att vi har ett hem med värme för ute ylar en släkting till sjoroon, den mongoliska vinden som Petra Hůlová lärde mig om i den underbara romanen ”Allt detta tillhör mig” och jag tänker: allt detta tillhör mig.

Londi behövde jag aldrig uppfostra, hon uppfostrade sig själv, labradorer gör gärna det och Londi var ovanligt bra på att vara labrador, så jag vet egentligen ingenting om hur man uppfostrar en hund. Och nu har jag fått något att bita i. Miki är liten och snäll, men rätt som det är vill han bestämma hur vi ska leva. Fram till en viss gräns kan ju detta gå bra, jag är inte någon anhängare av stenhård disciplin eller av någon absolut rangordning mellan människa och hund. Det lärde jag mig av Londi. I alla fall är det så att Miki ibland går över den gräns som jag har dragit upp lite suddigt i tanken. Det är iskallt ute så jag orkar inte vara ute mer än ett par timmar om dagen och det saknas liksom en timme för att han ska vara lite urladdad när han kommer in. Ofta leker han snällt med pumporna och käppen, men ibland grips han av vildhet. Nu den här eftermiddagen var jag lite trött, eftersom jag kom sent i säng igår och morgonen blev tidig, så jag tänkte ta mig en lur på soffan. Jag la mig till rätta och drog en filt över mig och Miki hoppade upp bredvid mig och allt var egentligen bra tills han efter några minuter tröttnade på att ligga fint vid fotändan. Han började med att bita mig i fötterna och sedan flög han upp i nacken på mig och nafsade till, nej, det gjorde inte ont, men hur sover man när en hund nafsar en än här än där? Jag satte mig upp och sa till honom att sluta, men han gav sig inte. Vi brottades en stund men så kände jag att det räckte, så jag tog honom i nackskinnet och slängde ut honom i hallen och stängde dörren. Efter en liten stund gläntade jag på dörren och han gled in och la sig undergivet – skenbart undergivet – vid mina fötter. Jag klappade honom och allt verkade bra, så jag la mig på soffan igen. Men knappt hade jag dragit på mig filten, så var Miki där och slet av den och sedan hoppade han upp och bet mig i fötterna. Ut med honom i hallen igen. Tillbaka in, ångerfull – skenbart. Nytt varv på soffan – ut igen. In igen ångerfull, upp på soffan fortfarande spak, men bara skenbart, så väldigt skenbart.

Ut igen. Och så vidare. Jag gav upp sovandet och tog fram dammsugaren och städade av lägenheten. Miki såg lite förskräckt ut, men bara lite, en spännande blandning av måttlig förskräckthet och glad nyfikenhet lyste ur honom. Efter städningen var det dags för promenad, ut i snön och kylan! Världen är stor och spännande. Och Miki är ganska liten men beredd på allt.

Jag vet inte hur det är med er, alltså om ni har den här upplevelsen när ni skriver en recension (eller något liknande). Att skriva om en bok – en roman eller en diktsamling – är bland det svåraste och mest intensiva jag vet. Du har hela boken framför dig, du har läst den och du har fört dina spridda mer eller mindre systematiska anteckningar. Allt detta är så oändligt lätt och du gör bara det ena efter det andra längs en enkel linje. Men så kommer plötsligt det förfärliga ögonblicket när du måste göra en boll av det hela, nej du kan inte helt enkelt knöla ihop boken och anteckningarna och säga att där, där är det. Nej, du måste försöka mjölka ut essensen ur bokens sidor och av det forma en text som går att läsa. Varje gång jag går igenom den här proceduren känner jag mig som om jag brann upp eller kastade mig ut från ett stup. Efteråt är allt lugn och jag känner mig stillsamt dum i huvudet och lite trött och jag tänker något om ”aldrig mer”.

Så nu har jag alltså recenserat (haha, det jag gör heter nog inte ”recensera”) Andrzej Stasiuks roman ”Östern” och jag är så matt att jag nästan glömt bort gårkvällens drama på Simpa. Men jag ska göra en liten ansträngning och helt kort berätta vad som hände. Vesna och jag kom dit vid niotiden för att ta en öl och Miki var också med. Vi satte oss i det enda lite avskilda hörnet och började prata om jag minns inte vad. Plötsligt höjde någon bland männen rösten, det bullrade till lite av stolar som föll i golvet. Vi tystnade och tittade mot bardisken. En man hade tagit tag i nacken på en annan man och så smällde det och vi såg ett ansikte översköljt av blod. Ett par av de andra männen försökte skilja slagskämparna åt, men då dängdes någons huvud i väggen. Vi rådslog kort och bestämde oss för att smita ut när vägen var fri. En man höll upp två blodiga händer åt vårt håll men inte mot oss. Jag drog Miki närmare mig. Gabriel, Ivans unge brorson, som stod i baren den här kvällen, hämtade en trasa och började torka golvet. Männen rörde sig ryckvis i rummet och så uppstod en kort fredsfrist. Den ene blodige kallade den andre blodige ”brate” (bror – i vokativ) och vi passade snabbt på att glida ut, Vesna, Miki och jag. Ja, så var det med det.

Och nu idag har Miki och jag knatat genom hela stan bort till Živi Atelje för att ta farväl av Felix som åker hem till Kina imorgon. Tegänget satt i ateljén och förpackade te till försäljning och Felix gjorde något slags bokföring, fast det märktes inte, mest såg det ut som om hon genomförde sin vanliga vänliga kinesiska teceremoni och en stund gled samtalet in på något mer japanskt som aikido och origami och konsten att vika tranor. Miki höll sig ganska stillsam och lät sig klappas. Och bilderna blev som de blev.

Ja, vad tror ni händer om dagarna här? Samma, samma och lite olika. Jag arbetar med ditt och datt – förbereder vårterminens kurser, försöker att äntligen skriva den där recensionen av Andrzej Stasiuks Östern, jag handlar och lagar mat och Miki och jag går varv efter varv i snön och ibland springer Miki med Hajdi och de blir så vilda. Inne leker vi med de små prydnadspumporna och käppen som jag hade till att slå hanhundarna med när de jagade Londi när hon löpte. Jag köper inga bollar, inne skulle det sluta med krossade rutor och ute finns det ju pinnar och kottar, hela tiden nya och intressanta. Och vi går på Simpa med Đurđica eller Vesna. Och på natten sover vi lugnt i sängen. Sedan den senaste natten utan att Miki biter mig i nacken eller fötterna eller någon annanstans. Jag har visat honom att jag inte tycker att det är så bra och han har förstått, tror jag.