Kvällen är lugn och Miki varken biter mig i fötterna eller försöker dra ner något från stolar eller bord. Han är trött efter en dag med mycket lek och spring i parken med de stora hundarna. Hajdi, två andra schäfrar och en smidig kamphund av något slag var med i lekarna och Miki var på ett märkligt sätt alltid snabbast. Nå, kanske är jag lite partisk men i så fall vet jag inte om det.
Nu har Miki tagit fram sitt lite farbroderliga allvarsansikte och han sitter lugn och tänker. Och jag har äntligen kommit in i Benedict Wells’ roman Ensamhetens slut. Det tog tid, jag fick gå över sju broar och fem berg innan jag äntligen hittade nyckeln till boken, som legat här sedan före jul, tror jag. Länge var det Stasiuks roman Östern som hindrade mig utan att jag egentligen kom igång med att läsa den heller förrän alldeles nyligen. Jag har helt enkelt haft en period av lässvårigheter. Ibland släpper böcker inte in mig i sig. Men nu är jag inne i den här och jag tänker genom det jag läser på hur minnet fungerar, hur det döljer och släpper fram enligt svårbegripliga rytmer. Jag läser om hur tiden viks fram och tillbaka runt en stor förlust eller katastrof. Och jag ser och häpnar över hur stort och allvarligt allt är eller en gång var i barndomen. Jag har inte läst särskilt många sidor än, men jag ser att den lovar något, den här boken.