Mina anteckningar här glider mer och mer inte i ett spår som bildar en liten cirkel kring Miki och mig. Jag skriver mest för att minnas de här dagarna, inte så mycket för att berätta något för någon, fast ibland kan det ju få sammanfalla. Vi har ett nytt väder här och det ändrar ju både vanor och upplevelser. Miki visade ingen förvåning över snön när han kom ut imorse, kanske har det redan snöat i Slavonien den här vintern, kanske låter han sig inte överraskas av något. I alla fall travade han muntert på i den – i alla fall för honom – djupa snön. Folk vi mötte beundrade hans snöiga päls.
Längre fram på dagen var med Đurđica och Hajdi på den stora lekplatsen. Inga barn och inga hundar syntes till så Miki och Hajdi fick vara fria. Det var roligt att se hur snabb Miki är, hans ben är väl bara hälften så långa som Hajdis men han springer lika fort eller nästan i alla fall och han kan vända på en femöring och stundtals såg han ut som ett vilddjur.Ögonvitorna blänkte i farten.
Men inne kan han sitta på mattan och se ut som en prydnadskatt eller en liten prästdocka, fast det händer bara ibland. Rätt som det är – gärna ganska sent när jag tycker det kan vara läggdags – börjar han bita mig i fötterna för att sedan vispa runt som ett vildsvin upp och ner från möblerna och runt i varje vrå. Och han bromsar som en skridskoåkare.
