du och jag – jag och du

När började man egentligen säga ”jag och han” i stället för ”han och jag”? Det kan inte vara särskilt länge sedan. Ja, jag vet att ”länge sedan” är ett relativt begrepp, men låt mig då säga att denna förändring verkar ha skett under min livstid som talande. Jag växte upp med att säga ”du och jag”, ”hon och jag” och jag minns det tyska uttrycket ”der Esel nennt sich zuerst”, som förvisso kan betraktas som en förolämpning mot åsnorna, men som också berättar något annat, nämligen att man av artighet eller respekt bör nämna den andra varelsen före sig själv. Idag tror jag, eller jag är ganska säker på, att det är vanligare att man placerar sig själv först, men när kom brytningen? För tjugo år sedan? För femton år sedan? Någonstans där kanske, men möjligen tidigare. Sedan kan man ställa sig den intressantare frågan varför det blivit så här och dessutom om samma tendenser finns i andra språk än svenskan. Har ”jag” blivit viktigare? Och de andra mindre viktiga? Eller innehåller det nya sättet att uttrycka saken ett slags ”nyenkel” ärlighet? Var inte ”jag” kanske alltid viktigast för mig? Eller har det med en större ensamhet att göra? I världen finns bara jag och möjligen någonstans ganska långt borta någon annan? Eller är ”först” inte den bästa positionen? Fast det tror jag nog ändå att det är. Vi vill vara först, tänk bara på alla tävlingar. Nu har vi kanske tagit bladet från munnen efter en lång tid av artigt krumbuktande. Eller så kan man tänka så här: om ingen annan sätter mig först så gör i alla fall jag det – numera alltid. Men man kan också vara lite gammalmodig eller bara helt enkelt annorlunda.

1IMG_0213
Miki och jag

Kommentera