Londi behövde jag aldrig uppfostra, hon uppfostrade sig själv, labradorer gör gärna det och Londi var ovanligt bra på att vara labrador, så jag vet egentligen ingenting om hur man uppfostrar en hund. Och nu har jag fått något att bita i. Miki är liten och snäll, men rätt som det är vill han bestämma hur vi ska leva. Fram till en viss gräns kan ju detta gå bra, jag är inte någon anhängare av stenhård disciplin eller av någon absolut rangordning mellan människa och hund. Det lärde jag mig av Londi. I alla fall är det så att Miki ibland går över den gräns som jag har dragit upp lite suddigt i tanken. Det är iskallt ute så jag orkar inte vara ute mer än ett par timmar om dagen och det saknas liksom en timme för att han ska vara lite urladdad när han kommer in. Ofta leker han snällt med pumporna och käppen, men ibland grips han av vildhet. Nu den här eftermiddagen var jag lite trött, eftersom jag kom sent i säng igår och morgonen blev tidig, så jag tänkte ta mig en lur på soffan. Jag la mig till rätta och drog en filt över mig och Miki hoppade upp bredvid mig och allt var egentligen bra tills han efter några minuter tröttnade på att ligga fint vid fotändan. Han började med att bita mig i fötterna och sedan flög han upp i nacken på mig och nafsade till, nej, det gjorde inte ont, men hur sover man när en hund nafsar en än här än där? Jag satte mig upp och sa till honom att sluta, men han gav sig inte. Vi brottades en stund men så kände jag att det räckte, så jag tog honom i nackskinnet och slängde ut honom i hallen och stängde dörren. Efter en liten stund gläntade jag på dörren och han gled in och la sig undergivet – skenbart undergivet – vid mina fötter. Jag klappade honom och allt verkade bra, så jag la mig på soffan igen. Men knappt hade jag dragit på mig filten, så var Miki där och slet av den och sedan hoppade han upp och bet mig i fötterna. Ut med honom i hallen igen. Tillbaka in, ångerfull – skenbart. Nytt varv på soffan – ut igen. In igen ångerfull, upp på soffan fortfarande spak, men bara skenbart, så väldigt skenbart.
Ut igen. Och så vidare. Jag gav upp sovandet och tog fram dammsugaren och städade av lägenheten. Miki såg lite förskräckt ut, men bara lite, en spännande blandning av måttlig förskräckthet och glad nyfikenhet lyste ur honom. Efter städningen var det dags för promenad, ut i snön och kylan! Världen är stor och spännande. Och Miki är ganska liten men beredd på allt.