Kategori: Berättelser ur livet

Så har jag då äntligen lyckats med konststycket att sova middag riktigt länge, kanske nästan två timmar. Nej, det är inte sova som är svårt utan att hitta tid för sovande så där mitt på eftermiddagen mitt i veckan. Nu undrar kanske någon varför jag är så ivrig med att sova på dagen. Jag svarar: jag vill kunna använda nattsvalkan till en riktigt lång promenad med Miki. Vi har avtalat möte med Đurđica och Hajdi klockan elva i den stora parken för en hundlekstund och sedan får vi se vart vi går, men långt ska det bli.

Nyss var vi ute på en kort runda under lindarna som hällde sin varma sötma över oss. Nu inväntar vi en senare stund i vårt balkongrum. Rösterna från ”parken” strömmar in till oss genom det öppna fönstret. Jag svettas lite, men bara lite och Miki vilar efter några varv med bollarna upp och ner över möblerna. Jag tänker på en förändring som inträtt ganska nyligen. När jag sover drömmer jag ofta ganska tydliga drömmar om Londi. Under det första året efter hennes död drömde jag nästan aldrig om henne och om jag gjorde det, så var det drömmar av panik, skräck och hjärtslitande förlust. Nej, jag har inte slutat sörja henne, det är inte det, men jag kan drömma om henne på ett sätt som innehåller små historier där vi går till olika platser, ibland stöter vi på hinder eller råkar ut för svårigheter, men vi går tillsammans. Ibland är de här drömmarna minnen, ibland är de nya händelser. Det jag drömde nu under middagssömnen var en sådan här ny händelse. Vi gick uppför en trätrappa som smalnade. Det var inte helt lätt för Londi att ta sig upp, men vi klarade det och nådde ett slags avsats och så tittade vi ner över ett stort rum med rödbrokiga mattor. Jag är glad, nej, det är jag väl inte, jag är tacksam, kanske kan jag använda det ordet, jag är tacksam över att jag nu kan träffa Londi ibland på den andra sidan. Nej, det går inte utan smärta och tänker jag för mycket så rasar hela världen ihop för mig. Ingenting kommer någonsin att bli som då hon levde. Ja, jag har Miki här, men Miki är Miki och Londi är Londi och livet kommer med förluster till oss alla. Det är det enda säkra. Och det vet vi alla.

Nej, det är inte morgon, fastän bilden är från en morgon, en morgon på Simpas terrass.

Och jag tänker på en morgon, kanske på den som inledde denna dag som nu är kväll och nästan natt och full av lindblomsmystik. Om morgnarna liknar mina tankar ganska ofta planer, om kvällarna blir tiden mer rundad och ”framåt” försvinner bland hjulets ekrar. Men ja, jag tänkte något om framtiden på Simpas terrass imorse. Jag tänkte att jag har två vägar. Varför inte fler? undrar någon. Därför att fler än två är ingenting, svarar jag. Den ena vägen handlar om stannandet här. Jag ska få ordning på min kroatiska, söka medborgarskap, skaffa en egen plats att bo på här i staden eller utanför. Den andra vägen leder fortfarande till Trieste. Jag vill bo i Italien, i det där speciella oitalienska Italien vid porten till Balkan, jag vill leva vid havet i en värld där mitt språk med säkerhet bär, där jag kan vara utlänning på ett smidigare sätt än här. Inne i mitt huvud byter vägarna plats från dag till dag och utåt talar jag om dem som vore de en enda, till den ena säger jag det, till den andra det och ingenting är lögn och ingenting är sanning. Och jag känner den lätta spänningen inför det så välbekant okända, vänder blad på mig själv och låter dagen gå – med alla sysslor – och kvällen komma med lindblomsrus och evighetscirklar….

Fjärran från vimlets yra, åtminstone det vimmel som yr i Stockholm eller Sverige i alla fall, leker Miki vilda lekar mellan rummen här, rummen som är ett och ett halvt till tre beroende på den räknandes föreställningar om rum, för övrigt går den längsta vägen genom Tomrummet. Strax innan regnet brakar ner får han sin žuta minuta, sin gula minut, och bollarna och den lille krushårige far genom rummen som elvispar på flykt. Och ljudet bakom och runt är en morrkonsert med studskant.

Så tar minuten eller minuterna slut och kvar finns spåren som inte förskräcker särskilt men som är fullt läsbara. Det sydafrikanska överkastet ligger hoprafsat.

Och ulltäcket är hopkorvat under persiennerna som fått sig ännu en tillstukning.

Och i hörnet under balkongrummets ena fönster ligger den krullige lille herrn och ser både skum och oskyldig ut.

Lindarnas överdåd, har det någonsin varit som detta år? I middagssolen exploderar lindknopparna flockvis, i trädkronorna försvinner bladen under och bakom blommorna. Ingen kan vara lika stark som en briserande lindknopp. Allt är ljusgrönt och luften dallrar av ljusgrönhet och himlens blåa får svårt att värja sig. Är inte den sanna himlen lindblomsgrön?

Men det är kvällarna och nätterna som är lindens sanna tider. Det är då när solhettan krupit undan som dofterna vecklar upp sina svindlande höga tält, lindrusets boningar. Sådana här kvällar behövs inga andra droger än lindblommans tunga sötma. Miki och jag går under träden och träden är lindar och vi är inne i doftmolnet och om och om tänker jag: imorgon ska jag sova bort en timme eller två av eftermiddagen för att ha mer kraft för natten och den tidiga morgonen, men varje gång luras jag av sysslorna och arbetet. Men imorgon…

Och in genom fönstret rullar nu dofterna ur mörkret och balkongrummet är till bredden fyllt med sötma och sötman lockar oss ut i parken in under träden. Denna berusning! Denna förvillelse! Detta heliga liv!

Här råder nu månaden lipanj.

Kvällen väller in genom det vidöppna fönstret och byggnaderna står varma mot himlen. Jag försöker göra något eller ja, jag gör något. Mitt osystematiska system består i att jag flätar de olika arbetsuppgifterna i varandra. Vad är mest bråttom i denna stund? Och nästa? Flätan som växer fram består till en del av genomläsning och rättning av studenternas översättningar av en text om slottet Tikveš långt borta i Baranja. Det är den just nu mest brådskande tampen för samtidigt – i en bifläta – sätter jag ihop en översikt över intressanta uttryck. Värt att lägga märke till är kanske att jag inte förstår originaltexten in i detaljerna och tonen, men detta att inte förstå är något jag är väldigt hemma i. Hur förskräckt skulle jag inte bli om jag plötsligt förstod allt! Den andra tampen är en brådskande recension av en diktsamling, men den måste jag nog repa upp och göra om, alltför många knutar och underligheter! En tredje tamp består av min korrekturläsning av en skenbart oändlig (57 kartice) text om cykling i Kroatien – den är det bråttom med, haha. Ja, och en fjärde tamp handlar om en genomgång av ett masterarbete om översättningsproblem mellan svenska och kroatiska i vetenskapliga texter. Jag väver och flätar och flyttar fokus än hit än dit och genom fönstret strömmar lindarnas sötmetunga andedräkt. Mitt arbetande rör sig framåt med en seg hastighet som bestäms av det möjliga, ja, lite slirar det nog mot det omöjliga, men bara lite. Och nu minns jag att jag också borde sätta ihop en slutversion av översättningen av barnbokstexten ”Konjić sa zlatnim sedlom” – ”Den lilla hästen med den gyllene sadeln”. Får jag panik? Nej, jag rör mig framåt i andningens och det möjligas takt. Inte slutar jag andas. Framåt. Och på golvet ligger den lilla hästen med eller utan sin guldsadel. Guldhästen med silversadeln. Och livet levs säkert också någon annanstans. Miki skäller plötsligt på osynliga – men fullt hörbara – hundar.