Fjärran från vimlets yra, åtminstone det vimmel som yr i Stockholm eller Sverige i alla fall, leker Miki vilda lekar mellan rummen här, rummen som är ett och ett halvt till tre beroende på den räknandes föreställningar om rum, för övrigt går den längsta vägen genom Tomrummet. Strax innan regnet brakar ner får han sin žuta minuta, sin gula minut, och bollarna och den lille krushårige far genom rummen som elvispar på flykt. Och ljudet bakom och runt är en morrkonsert med studskant.
Så tar minuten eller minuterna slut och kvar finns spåren som inte förskräcker särskilt men som är fullt läsbara. Det sydafrikanska överkastet ligger hoprafsat.
Och ulltäcket är hopkorvat under persiennerna som fått sig ännu en tillstukning.
Och i hörnet under balkongrummets ena fönster ligger den krullige lille herrn och ser både skum och oskyldig ut.
