Vägarna

Nej, det är inte morgon, fastän bilden är från en morgon, en morgon på Simpas terrass.

1IMG_1484

Och jag tänker på en morgon, kanske på den som inledde denna dag som nu är kväll och nästan natt och full av lindblomsmystik. Om morgnarna liknar mina tankar ganska ofta planer, om kvällarna blir tiden mer rundad och ”framåt” försvinner bland hjulets ekrar. Men ja, jag tänkte något om framtiden på Simpas terrass imorse. Jag tänkte att jag har två vägar. Varför inte fler? undrar någon. Därför att fler än två är ingenting, svarar jag. Den ena vägen handlar om stannandet här. Jag ska få ordning på min kroatiska, söka medborgarskap, skaffa en egen plats att bo på här i staden eller utanför. Den andra vägen leder fortfarande till Trieste. Jag vill bo i Italien, i det där speciella oitalienska Italien vid porten till Balkan, jag vill leva vid havet i en värld där mitt språk med säkerhet bär, där jag kan vara utlänning på ett smidigare sätt än här. Inne i mitt huvud byter vägarna plats från dag till dag och utåt talar jag om dem som vore de en enda, till den ena säger jag det, till den andra det och ingenting är lögn och ingenting är sanning. Och jag känner den lätta spänningen inför det så välbekant okända, vänder blad på mig själv och låter dagen gå – med alla sysslor – och kvällen komma med lindblomsrus och evighetscirklar….

Kommentera