Kategori: Berättelser ur livet

”I skydd av mörkret”, tänker jag ofta och jag vet att ljuset är det farliga eller i alla fall att det kan vara det. (Bilden här återger lindarnas ljusmörker.)

Jag märker allt tydligare att tiden runt Londis död är bestrålad av ett förfärande ljus. Det märkliga är att ljuset inte bara stirrar på dödsdagen, dödskvällen och dagarna som följde. Det letar sig dagar, veckor kanske månader bakåt och bränner eller fryser bort lugnet och det som hade kunnat vara minnets frid. Mattköpet i Tepih-Land, färden upp till veterinären på berget för den ganska obetydliga ögonåkomman, glashästen på hyllan som minner om en students väl genomförda examensarbete. Dessa händelser och ting bland många andra har i efterhand invaderats av den förfärliga förlusten. Den äter sig in i tiden då Londi ännu levde här. Ett obarmhärtigt ljus lyser över flera månader, kanske ett halvår av mitt liv. Den belysta tiden är en frånvaro och en stor skräck, som jag om och om igen försöker undfly. Jag tittar och inser, ser inåt, att jag förlorat den bästa, den käraste varelsen på ett fruktansvärt sätt. Och jag längtar efter mörkrets skydd. Härom natten drömde jag om Londi. Hon hade Mikis röda halsband om halsen, det han nästan aldrig har på sig eftersom han har sin ”ormica”, sin sele. Hon hade det röda halsbandet på sig och hon såg ut precis som vanligt och det var juni som nu och lindarna doftade och jag tänkte något om den kroatiska månaden lipanj, lindens månad. Och jag var en stund i mörkrets skydd.

Ha, nu spelar vi fyrhändigt, Eva och jag! Miki vaktar under bordet. Det här är några stänk från vår dag på stan eller här i vår utkant.

Cooltura har fått paraplyer, röda, gula och blå.

Britanski Trg lever sitt sekelskiftesliv – nu gissar ni vilket sekel och vilket skifte!

Rast innan vi går in i tunneln under Grič.

Genom tunneln; det är inte vi som cyklar.

Och hemma har vi mångård över taken (fast gården har krympt).

Dagen har varit jag vet inte hur, eller ja, ganska långsam på mer än ett sätt. Jag har försökt arbeta mig fram, stretat och strävat, men egentligen bara känt tyngden, inga resultat. Uppförsbacke med klister under skosulorna. Jag borde, jag hade bort, men hann inte för nu har dagen vikit ihop sig och natten tar vid och natten lockar till vila och sömn. Jag sover så gränslöst gott. Kanske är den goda sömnen min främsta begåvning, min följeslagare, min stumma trogna följeslagare. Men så finns ju också Miki och jag bad honom alldeles nyss om en dekorativ och tankfull pose. Och han bjöd på det här. Bättre kan jag inte önska eller begära. Godnatt! Jag sover redan. Vem skriver?

Råkade läsa något om vad som händer i Sverige i de ”övre lagren”, många tyckte lika igen, häng honom, häng honom, lät det som. Jag ringde Vesna och vi bestämde oss för Cooltura för kvällen. Inga platser var lediga utomhus, men vi kom i alla fall åt ett fönsterbord. Hon tog en Tomislav och jag en gemišt som sedan blev två. Miki var lite orolig, så han fick sitta lite vid bordet och sedan fick han hänga ut genom fönstret några ögonblick – Vesna höll honom hårt. Det hjälpte för stunden. Vi människor pratade om hur pensioner från jugoslavisk tid försvinner när både Kroatien och Serbien låtsas att det aldrig har funnits något Jugoslavien. Några blir mycket fattiga då. Natten var ljum och de flesta på Cooltura i den stunden var nog inte från jugoslavisk tid. Men vem vet vilka tider som kommer och vilka länder som aldrig kommer att ha funnits härnäst. Det är farligt att lita på något, det är farligt att leva. Och även små steg kan föra över branten.

Igår var jag nog alltför ordrik om än retroaktivt (fast mest på facebook då), så idag passar det väl med lite lågvatten. Miki och jag har varit på Pet Centar och köpt torrfoder som kompletterar kycklinglever, -hjärtan och -magar i hans diet. Hemvägen blev varm så då och då fällde han in benen under sig utan förvarning och låg sedan i gruset eller gräset med fint samlade tassar.

Jag tänker lite på att vi nästan inte konsumerar något annat än mat och dryck och lite för rengöring. Den femtonåriga ”kavajen” fördes till min ”krojačica” Biba idag. Hon sa att lapparna kommer att synas den här gången och jag sa att det går bra. Sedan gick vi med de kanske tolvåriga stövletterna till min ”postolar”, vars farfar visst hette Mario som butiken nu, för ny sulning, vet inte för vilken gång i ordningen han gör det. Nej, sandalerna tar jag fram först någon gång i juni, när sommaren börjar kännas stabil och hemtam.

Hur ska någon tllverkningsindustri kunna leva på mig eller Miki? Är detta cirkulära användande bra eller dåligt? Det är svårt att veta. Och ja, handen på hjärtat, jag gör det mesta av lättja. Vem orkar handla en massa nytt, som sedan blir gammalt?