Kategori: Berättelser ur livet

Låter rubriken stöddig? Kanske, men ibland blir det så när man vill beskriva just hur det är. Solgatan löper över golven här och Miki och jag lever vårt eget liv ensamma igen, fast hur ensamma är vi när vi är två? Lagom kanske. Detta inte sagt som något hot mot framtida besökare. Vi kan både det ena och det andra. Leka med söndertuggade bollar till exempel, läsa böcker – jag avslöjar inte vem som gör vad, men som en liten eftergift åt berättandet eller öppenheten kan jag tillägga att ingen av oss läser fort. Tryggheten bor i boet och utanför fönstret leker vindarna och lite längre ner barnen.

Kvällen är mjuk och nyss gick Miki och jag förbi ”Patriotens hus”, där rosorna doftade inifrån det gröna virrvarret.

Jag tänkte på ett lustigt möte på Britanski Trg förra söndagen, ja, det är marknad där på söndagar, antikmarknad, sägs det, fast jag vet inte hur antika sakerna egentligen är, men de är fantasifulla och ovanliga och försäljarna ännu mer. Jag var där med Rudolf och Miki, men Rudolf gick sina egna vägar. Det var varmt och Miki slank in i skuggan under ett bord och jag pratade lite med ägaren till bordet och sakerna på det – smycken gjorda av silverskedar och färggranna skinnarmband och annat jag inte minns. Vi talade om Miki och hans speciella päls som gör att han känns igen som ”hrvatski ovčar” av nästan alla, fastän han också är annat bland kruslockarna. Mannen visade sina armar och sa att han lever med en katt som gillar att rivas. Ja, det syntes. Vi skrattade lite och svettades och nuet fastnade i värmen. Plötsligt visste vi allt möjligt om varandra, även om vi nog lyssnade ganska förstrött, allt kunde ju ändå sägas någon annan gång – kändes det som. Han pekade upp mot takvåningarna på ena sidan av torget och sa att ”där har jag min ateljé”. Jag kastade en blick snett uppåt men utan att söka efter något exakt och jag tänkte ”ja, där” och torkade svetten ur pannan. Så blev det dags att gå och han frågade vad jag hette, för under vårt pratande ”om allt” hade vi ändå inte kommit till våra namn. Jag låtsasritade bokstäverna på en ledig planka i bordet samtidigt som jag uttalade dem. Jag vet ju att jag har ett svårt namn: B-O-D-I-L. Han fyllde sedan i de två första bokstäverna och fortsatte sedan med R-I-S. Det var hans namn och han skrattade lite och sa att ”ris” ju är en stor katt eller snarare ett lodjur. Vi tog varandra i hand under solen och allt var mycket lätt och flyktigt på ett djupt sätt.

Sedan ett par dagar är Miki och jag ensamma i vår lägenhet på Hvarska 10 igen. Vad Miki tänker om det vet jag inte och kanske vet jag inte riktigt vad jag själv tänker heller. Jag har levt i en så komprimerad tid medan Alexandra och Rudolf var här att jag nu efteråt känner mig som slungad ut ur en virvel. Nej, jag är inte ledsen, jag är mycket mer glad än ledsen, men liksom utan utrymme. Runt mig ligger högar av arbete jag skjutit framför mig. I mig surrar det av tätt radade minnesbilder, bilder också från tider som inte alls har med den här att göra, barnens barndom, ja, till och med fragment från min egen. Och Londi vandrar också omkring i minnesvimlet jag bär i mig. Och Sydafrika är med ens tillbaka, Lion’s Head, klippdassarna som spanar ut över havet från höjden.

Vad ska jag visa? Vad ska jag berätta efter dagar, kanske veckor av tystnad här i ”etern”? Jag plockar en annorlunda dag, dagen då Rudolf, Miki och jag for till Ljubljana. Det var flera dagar efter att Alexandra hade åkt tillbaka till Italien och lustigt nog hade hon inte tagit sig ända hem till Bologna utan hon var hos Federico i Trieste. Båda pluggade hårt dagarna igenom, men när jag skrev att Rudolf, Miki och jag var på väg till Igor i Ljubljana, svarade Alex nästan genast att hon och Federico kunde ta en paus över eftermiddagen och komma till oss över berget. Och så var vi då helt plötsligt i Igors fantastiska kråkslott vid Tivoli-parken, fem människor och en krullig liten hund. Vi åt och drack och så bröt vi upp mot de underbara kullarna strax norr eller nordväst om Ljubljana till Sveta Katarina och Sveti Jakob, två kyrkor som är både tunga och lätta symboler i mitt liv. Hit tog Igor mig efter Londis död, men här har jag också varit med Londi. Landskapet hör till de där slovenska drömlandskapen, som man bara kan tror på när man ser dem. Se här på Sveta Katarina genom en ram av lövgrönt!

Och här är vi på vandring i den böljande grönskan. De första regndropparna når oss just.

Och där anar ni Alex på stigen över ängarna.

Nej, vi gick inte upp till Sveti Jakob den här gången. Mål är inte alltid till för att nås.

Igår inträffade ett av dessa lokala dramer som då och då hettar upp luften här i kvarteret. Man skulle lite grovt kunna dela in människorna som befolkar ”parken” i två grupper, hundmänniskor och kattmänniskor. Och damerna som matar katterna och som har ställt i ordning katthusen vid den ena husväggen har bestämt att inga hundar får springa på gräsplätten där intill. Hundarna är hänvisade till det gröna framför Simpa och resten är ingens. Detta låter ju fint och klokt och frihetligt – ingen ”polisstat” här, inga alltför påträngande lagar. Men allt detta kräver diplomati och mjuka linjer för det är naturligtvis ingen lätt balansgång. Djuren vet ju dessutom inte om de här reglerna mer än i så fall på ett mycket oprecist sätt. Och människor är inte alltid diplomatiska.

Gårdagen började fridfullt och Đurđica och jag tog ett bord på Simpas terrass och satte oss ner och beställde kaffe och pelin. Inga andra hundar syntes till så vi släppte Hajdi och Miki fria. De sprang några varv efter den röda kong-bollen och allt verkade harmoniskt. Men så dök Ron från fläktaffären upp och tog bollen och sprang runt hörnet med den, ja, ända in på kattsidan sprang han och Miki och Hajdi efter. Đurđica och jag kände oss manade att följa efter och just som vi kom till kattsidan visslade något hårt genom luften och en stor potatis damp ner en knapp meter från mig. Och från sjunde våningen slungade en kattdam förbannelser över oss. Jag plockade upp potatisen och stoppade den i handväskan. Vid strider är det bra att säkra bevis. Nå vi kopplade våra hundar och gick tillbaka till terrassen upprört räknande på hur mycket en stor potatis kan väga när den kastas från sjunde våningen och hur farlig en sådan projektil kan vara att få i huvudet. Jag visade potatisen för de andra på Simpa.

Kort därefter kom två av kattdamerna ner och den ena låtsades demonstrativt ringa polisen. Jag kramade potatisen, men så kände jag att det fick vara nog, så jag reste mig och gick fort och argt fram till damerna med Đurđica i hälarna. Vi frågade om vad potatiskastningen skulle föreställa. Då låtsades den ena börja gråta och hon sa att den ena katten var opererad. ”Men varför behåller ni den inte hemma efter en operation?” Nej, sådana frågor besvarades inte. Plötsligt rusade Ron förbi igen och bort mot det ena katthuset. Kattdamerna skrek, men det stannade vid det. Ingen polis kom och inte gick damerna in i fläktaffären. Och nu är detta en historia som alla i huset känner till och en del blänger lite misstänksamt på varandra: Vilken sida hör du till? Andra övar sig i likgiltighet eller kanske diplomati. Fortsättning följer.

Sedan två tjejer från de nya husen här nedanför med ett halvbrutalt gäng på fyra-fem hundar allt oftare kommit att lägga beslag på Simpas terrass på eftermiddagar och helgmorgnar, är vi mer och mer på Caffe Bar Goran, som drivs av tre tjejer och besöks av kvarterets män eller gubbar. När jag kom hem från arbetet idag såg jag Đurđica, Zora och Hajdi på och vid en av bänkarna i parken. Under träden rusade hundgänget. Jag gled in och upp till mig eller oss och hämtade Miki och så ut. Hastigt smet vi bort från parken tillsammans med våra vänner. Vart ska vi? Till Goran, vart annars? Värmen låg svettig på oss som en extra ulltröja och Hajdi och Miki var rätt vilda och det passade inte så bra ihop med trafiken. För säkerhets skull tog vi en liten omväg till den ”livada” som finns vid Zlarinska. Där släppte vi vilddjuren för att låta dem rusa av sig det värsta. Men det gick inte särskilt bra, kanske för att de var lite slöa av värmen. De halvsprang bara lite lojt efter varandra och efter bollen. Efter en liten svettig stund tröttnade vi människor och så drog vi iväg till Goran. När vi kom fram dit var ljudnivån hög och nästan alla bord var tagna, men vi slank utmed staketet till det bortersta bordet och genom ett fönster fick vi ut pelinkovac och gemišt, som är min sommardryck. Och så satt vi där och hundarna slutade med ens att vara slöa.

En stol välte, bordet fick sig lite gemišt och vi fumlade med kopplen. Innanför fönstret spelade några äldre män kort på ett mycket uttrycksfullt sätt, korten smällde i bordet och rösterna steg och sjönk enligt ett slags hemlig rytm. En av bartjejerna höll ut en liten vit hund genom fönstret till påseende och luktning för våra två. En man i gången bredvid oss hade en svart hund i knät som alla tyckte var underbart söt. Nya gubbar kom in genom grinden. Kamphunden på andra sidan gatan – tre meter ifrån oss – ylade och någon sa att den används för vildsvinsjakt och FÖR ATT DÖDA. Utmed gatan, den lilla Zmajanska, skällde hundarna från grind till grind och plötsligt trängde sig en alldeles för stor bil förbi. Och så en till. Dennis kom också förbi och han ropade något till Đurđica och vi såg hans lilla vithåriga ”bakica” kika över staketet. Rösterna och de andra ljuden fyllde gatstumpen och jag kände att jag satt mitt inne i ett myller av liv och bångstyrig rörelse och att Zmajanska nog är världens centrum. Himlen fördunklades och växte sig tät och tung över vår plats i världen. Ett nytt åskväder var i antågande.