Kategori: Berättelser ur livet

För några dagar sedan gjorde jag tillsammans med Gabi en liten badutflykt från Trieste. Vi tog bussen längs kustvägen och steg av, som Alessandra hade sagt till oss, vid hållplatsen Filtri Santa Croce. Platsen var ett slags ingenstans med bilar som susade förbi lite väl nära och snabbt. Men vi lyckades ta oss över kustvägen utan blessyrer och började sedan leta efter en möjlig väg genom grönskan ner mot havet. Vi började med att ta fel väg och den gick vi ganska långt på, men så fick vi veta vårt misstag och att vi måste tillbaka upp för att komma ner på rätt ställe vid Ristorante Bellariva. Det var varmt men vi travade på uppåt uppåt och så kom vi upp på den stora vägen igen och hittade nu rätt ”hål” neråt. Vi nådde Bellariva och gick åt väster (tror jag) och fann snart en lagom befolkad strand där vi slog oss ner. Strax intill oss fanns en skylt som lustigt nog berättade att det var badförbud.

Jag tog en bild på skylten, mest för att jag tyckte att ordningen på de fem språken var intressant. Inte konstig, men intressant. Detta är Europa, tänkte jag.

Sedan gick timmarna med bad och slappande i solen eller halvskuggan. Vi skrattade lite åt förbudsskylten och när jag sedan låg och blundade funderade jag lite svävande på det här med förbud, vad vi människor vill med förbud, hur vi förhåller oss till förbuden, vilka förbud som kan verka viktiga och vilka som kan verka som bagateller. Många förbud har tillkommit på grund av människors hjälplöshet och brist på tillit till varandra, det vet vi nog alla. Mycket i våra liv handlar om det här famlandet mellan att försöka skapa ordning och att ändå ge oss själva tillåtelse till så stor frihet som möjligt. För nog är vår egen frihet viktigare än andras när vi tänker där djupt inne i oss själva utan att någon annan kan registrera det, fast ibland kan vi ändå ha stunder av generositet, men då får trycket utifrån inte vara för stort. Generositet föds inte under hot eller under avundens och kontrollmanins tryck. Den föds när det finns luft omkring oss. Och fördragsamhet.

Ska vi bada? undrade Toma och jag sa ja och så satt vi i bilen och Toma svängde ut lite nordväst om Zagreb och snart var vi vid den lilla staden Zaprešić och där krånglade vi oss fram till den lilla sjön Jezero Zajarki, som är en korvsjö till Sava precis som Jarun och Bundek. Vi letade oss lite runt sjön och upptäckte till vår förvåning att en del utländska turister tagit sig dit: tjecker, slovaker, slovener, österrikare. Till sist (för det är väl så man säger: ”till sist”?) hittade vi en strand med både sol och skugga för oss, så vi vecklade ut våra handdukar och Miki gick för att nosa i buskarna i vattenbrynet.

Ja, och sedan simmade vi runt lite i vår del av sjön, fast inte Miki, han har lagt badandet åt sidan efter den där dykningen bland näckrosorna i Jarun. Men han hade mycket annat för sig. Ett tag var han väldigt vild och sprang med hög fart i trånga cirklar efter sin ”lopta”.

Vi människor simmade, solade, pratade och så åt vi guacamole, som Toma gjort i ordning innan, han gillar sådant (både att göra i ordning det och att äta det) och lite kokt kyckling som egentligen var Mikis och några små rökta ricottor som jag hade med mig från Trieste. Och lite annat. En bra måltid blev det. Miki försvann men dök upp igen som en glad mycket snabb ullboll.

Framför oss simmade änderna då och då förbi och Miki följde den uppmärksamt med blicken. Världen omkring oss var grön och skön och efter maten vilade vi alla i halvskuggan.

En av dagarna i Sarajevo besökte jag Muzej ratnog djetinjstva (War Childhood Museum). Museet öppnades i januari 2017 och tanken bakom det är visa hur kriget upplevdes av dem som var barn då det pågick. I samlingarna ingår en rad vardagliga ting som leksaker, dagböcker, kläder, förpackningar och fotografier. Till varje föremål finns en text eller en ljudfil som berättar om personen bakom det. Museets grundare heter Jasminko Halilović.

Medan jag gick runt tog jag ganska många bilder för att inte glömma och för att bättre kunna berätta. Här är några av dem:

Eftersom texten är svårläst på bilden har jag skrivit av den engelska versionen här:

My sister Nina

At the beginning of the war, when grenades started ruining our city and when we were all running to basements, Nina wished to start writing a war diary. She wanted to have a real diary, complete with a lock and key, but my parents couldn’t find one because all of the bookstores had closed. For this reason, Nina gave up on the idea of keeping a diary until 1995, when mum brought her a notebook from work.

”Damn you, why are you killing our souls, which exist only to love? To love peace, to love play, to love happiness… But then again I won’t curse you because you are also the fathers of children who love peace and happiness…”

She was wounded on August 27. 1995, one day after competing in a dance contest. She passed away at a hospital a few days later. My sister Nina (Nirvana) Zeljković, was only 12 years old. She was one of the last children killed during the siege of Sarajevo.

Texten på den här bilden är också svår att läsa, så jag skriver av den också:

My brother’s beret

My dad worked in the police department. During the war, he began wearing a green beret, with a Fleur-de-lis emblem on it, together with a camouflage military vest. The green beret with the emblem was the symbol of the first defense forces, and all members of the defense forces of Bosnia and Herzegovina wore it. Soon afterward, dad brought the same berets for my brother and me. Da also got my brother a children’s military vest, and he took a photo of him in his ”uniform”. My brother would ”play war” with his friends in the backyard of the building where we were living at that time.They made paper accreditations which identified them as members of the ”Children’s Police”. They imitated their fathers and the other soldiers they would see around the neighborhood.

My brother, Haris Jamaković, died in that very backyard, where we used to play, on June 27, 1995, and I was severely wounded. Many years have passed since those events. I didn’t know that my dad had held onto my brother’s beret until he decided to give it to the War Childhood Museum.

Oron rider mig nu, men jag är ju född orolig, så oron är mitt lugnaste läge. Imorgon bär det av till Sarajevo och resan kommer att fylla hela dagen och rinna över in till kvällen. Kvar ligger staden vid Sava och Miki blir också kvar, fast han inte vet något om det och detta oroar mig. Det kan jag inte förneka.

Men jag reser alltså och efter den resan, nästa. Och sedan nästa. Allting ligger framför mig som en väg. Och jag undrar igen var jag sedan ska bo. Någon gång blir det dags att välja. Mina fötter står som på två stockar i en flod. Än så länge ligger stockarna bredvid varandra, men en dag kommer de att ta olika vägar och jag måste välja vilket ben jag ska stå på. Hade det varit lättare om jag hade haft en entydig väg framför mig? Kanske, men det är något svindlande fantastiskt med ett sådant här stort val. Livet hettar till och världen öppnar sig, avgrunden också kanske, men utan avgrunden ingen… Ingen vad? Jag undrar så vilket ord som skulle ha stått där och jag tror att livets innersta mening ligger dold där i det tomrummet.

Mitt huvud är fullt av olika resplaner, mer eller mindre närliggande i tiden. I övermorgon åker jag till Sarajevo och Miki ska bo hos Vesna, så det håller jag på och förbereder, det är ju första gången jag lämnar hos någon annan, men å andra sidan vet jag att Miki och Vesna trivs ihop. Så, nej, ingen oro. Helgen därpå åker jag till Trieste och Miki stannar här, troligen hos Vesna, annars kan nog Toma. Och sedan gör jag kanske en liten ”övningsresa” med Miki inför den stora tågresan ända upp till Sverige: Någonstans efter mitten av juli ska vi påbörja den, hur lång tid den kommer att ta vet ingen. Och idag har vi inlett förberedelserna för den med att köpa en ”brnjica” (munkorg) på Pet Centar. Provningen blev ett litet äventyr. Den första var för stor, så den skakade han kvickt av sig. Den andra var för töjbar, så den vred han sig ur och började dessutom tugga på den till min och expeditens förskräckelse. Den tredje satt kvar en liten stund, kanske 30-40 sekunder, men sedan rev han av sig den med framtassarna. Sedan fanns det inga fler i närheten av hans storlek, så jag valde den tredje. Och nu har vi tränat lite här hemma. Jag har tränat på att få den att stanna kvar och Miki har tränat på att slita av sig den. Man kan väl säga att Miki utgick med segern, fast lite skyldig ser han kanske ut. Eller bara lurig?