För några dagar sedan gjorde jag tillsammans med Gabi en liten badutflykt från Trieste. Vi tog bussen längs kustvägen och steg av, som Alessandra hade sagt till oss, vid hållplatsen Filtri Santa Croce. Platsen var ett slags ingenstans med bilar som susade förbi lite väl nära och snabbt. Men vi lyckades ta oss över kustvägen utan blessyrer och började sedan leta efter en möjlig väg genom grönskan ner mot havet. Vi började med att ta fel väg och den gick vi ganska långt på, men så fick vi veta vårt misstag och att vi måste tillbaka upp för att komma ner på rätt ställe vid Ristorante Bellariva. Det var varmt men vi travade på uppåt uppåt och så kom vi upp på den stora vägen igen och hittade nu rätt ”hål” neråt. Vi nådde Bellariva och gick åt väster (tror jag) och fann snart en lagom befolkad strand där vi slog oss ner. Strax intill oss fanns en skylt som lustigt nog berättade att det var badförbud.
Jag tog en bild på skylten, mest för att jag tyckte att ordningen på de fem språken var intressant. Inte konstig, men intressant. Detta är Europa, tänkte jag.
Sedan gick timmarna med bad och slappande i solen eller halvskuggan. Vi skrattade lite åt förbudsskylten och när jag sedan låg och blundade funderade jag lite svävande på det här med förbud, vad vi människor vill med förbud, hur vi förhåller oss till förbuden, vilka förbud som kan verka viktiga och vilka som kan verka som bagateller. Många förbud har tillkommit på grund av människors hjälplöshet och brist på tillit till varandra, det vet vi nog alla. Mycket i våra liv handlar om det här famlandet mellan att försöka skapa ordning och att ändå ge oss själva tillåtelse till så stor frihet som möjligt. För nog är vår egen frihet viktigare än andras när vi tänker där djupt inne i oss själva utan att någon annan kan registrera det, fast ibland kan vi ändå ha stunder av generositet, men då får trycket utifrån inte vara för stort. Generositet föds inte under hot eller under avundens och kontrollmanins tryck. Den föds när det finns luft omkring oss. Och fördragsamhet.
Du säger att du inte är någon fotograf. Men men du har blicken, du ser och omvandlar synintryck till berättelser. Det är om ngt en bra början? Din bild är ju hur rolig som helst och det är inte första gången du gör dig skyldig till liknande upptåg ska du veta. Vad säger myndigheterna i Friuli Venetia Giulia månntro?
Haha, de läser nog inte min blogg. Och dessutom badar de kanske också där.