Kategori: Berättelser ur livet

Nästan varje gång när jag kommer upp från en simtur i Bundek förvånas jag över hur långt jag ser mellan träden – mellan platanerna och popplarna och tallarna. Jag ser över Sava, över staden och bort till Medvednica. Och det märkligaste är hur tydligt jag ser domkyrkotornen.

Bilderna jag tar klarar aldrig att visa hur väl jag ser dessa båda torn. Min blick liksom drar dem genom luften och in bland träden i dungarna runt Bundek. Eller så är luften extra tunn just mellan tornen och mig.

Utifrån denna – återkommande – upplevelse går det att tänka vindlande tankar kring avstånden, den mänskliga synen och de bilder som kan projiceras på den inre huvudduken.

Det är morgon igen, men natten som gick kom inte med mycket svalka, så den varma augustinatten glider in i morgonen sömlöst (nahtlos).

Luften verkar ännu bära ekon från kvällens och nattens röster från bänkarna i parken under fönstret, från Royal, från Simpa. Eftermiddagen dränktes i sömn och slöande på soffan och sängen. Tittar man noga så ser man att den bolognesiska kalendern fortfarande visar på ”loi” (juli), vem orkar vända på bladen?

Den första kvällsrundan blev svettig och fick kortas ner till något symboliskt, som med nöd kunde kallas ”promenad”.

Och nu växer dagen igen och den kommer att bygga upp ännu en sådan där stillastående värmenatt med böjda liksom smältande ljuspunkter vårdslöst upphängda på himlapällen.

Igår var det söndag och marknad på Britanski trg och Miki och jag for dit, eftersom jag ville leta efter en småsak där, en rem eller ett vackrare snöre att fästa en liten terrakottafigur vid. Redan när vi kom var det alldeles för varmt och inte kunde vi vrida tiden tillbaka, inte ens en timme, tänk! Jag rev runt lite i smyckeshögarna och lät några av försäljarna hjälpa mig att leta efter det bästa snöret, men inget var tillräckligt bra och solfjädrarna gick varma och Miki hoppade efter duvorna. Jag gav upp och vi gick i stället ett stycke längs Ilica. Längs Ilica, denna långa vindlande flodslinga, kan man vallfärda och helgedomarna längs gatan är alla de små bakgårdarna, bakfickorna och gömslena. Här skulle man kunna tillbringa en sommar eller en oktober. Den här gången upptäckte jag den här:

Och jag tänkte mig mig själv där uppe på den härliga träbalkongen. Kastanjerna sträckte sina händer mot himlen. Att leva och bo.

Vi kom till en spårvagnshållplats och stektes en stund där under den nakna solen, men så kom vagnen och vi for hem. Strax efter att vi nått vår gata skickade Vesna ett meddelande om att hon tänkte åka till Jarun och bada. Ville vi med? Ja, det ville vi och efter att ha stoppat i oss några matbitar gick vi och ställde oss utanför kinarestaurangen, där Vesna pockade upp oss. Eftermiddagen blev till en underbar säl- eller valrosstillvaro på den inofficiella hundstranden under popplar och pilar och andra träd vid Jarun. Vi människor badade lika ofta som vi inte badade och Miki låg krushårig i vattenbrynet utan att doppa mer än framtassarna. Han höll uppsikt över änderna.

På vägen mot Freising for Miki och jag förbi Landshut, en liten stad i Niederbayern, som jag har en märkligt fast anknytning till, fastän jag (nog) aldrig varit där. Jag såg egentligen inget av staden, en glimt av stationen var det enda jag fick.

När jag var tretton år fick pappa ett utlandslektorat där eller så sökte han det i alla fall, jag minns inte exakt. Det blev ett samtal i familjen och mamma ville inte flytta igen och inte mina syskon heller. Det var bara pappa och jag som ville till Landshut och se något nytt. Och vi var i minoritet, så det blev aldrig. Jag minns känslan av äventyr och dess slocknande.

Senare har jag då och då tänkt på Landshut som en skiljeväg i mitt liv, en hypotetisk skiljeväg. Jag har tänkt på vilken annorlunda och så mycket mer bayersk tyska jag skulle ha talat idag om jag bott där under låt oss säga två tidiga tonår. Och kanske hade jag tänkt i andra spår, haft andra bilder i huvudet och kanske hade familjens väg och hela min livsväg fått en annan sträckning. För svänger man av så är det verkligen inte självklart att man sedan svänger tillbaka. Alla förändringar innehåller mer än ett frö till större förändringar.

Landshut är för mig en symbol för något som inte skedde. När jag tänker på Landshut tänker jag alltid på detta stora ”om”, på dess mumlande och rop om möjligheterna när dörrarna öppnas.

Vi gick alltid ner till havet, om morgnarna, om eftermiddagarna, om kvällarna. Vi gick över Hästhagabergen. Ofta var detta vi Alex, Miki och jag. Vi människor fäste nästan alltid långa blickar vid bänken på klippan under himlen, jag tror ni förstår frestelsen.

Ja, och så fortsatte vi längs stigen och vidare under järnvägen till tunneln genom grönskan även om grönskan var ganska torr och liksom anfrätt och lite lätt subtropisk.

Och vi gick förbi Lilla Apelviken och Subbe och just där i hörnet såg vi denna kväll – för nu förvandlas vanan till ett fastspikat nu – Europafärjan färdas över silvervattnet och vi tänkte på att snart kommer denna min barndoms färja att fördrivas från dessa trakter. Dumheten har en stark stämma i världen.

Vi gick ner mot havet bland klipporna strax före Stora Apelviken och lirkade oss ner till vattnet över tångruskorna.

Och kvällssolen sken på oss och ögonblicken lade sig på varandra i tunna skikt.