Ibland berättar bilder jag tagit historier jag inte känner till. Den här från en kväll i byn Hostivař strax utanför Prag ser för mig nu ut som ett porträtt, som existensen i ett obevakat kanske lite lekfullt ögonblick tagit av sig själv. Nej, existensen är inte jag och inte du heller.
Jag känner en häpen glad förskräckelse när jag tittar in i bilden och ändå vet jag att strax intill det som avbildas rusar Miki omkring i vilda snäva cirklar och jonglerar med uppgrävda benbitar och vid bordet som inte syns men är nära sitter Peter och de andra människorna och pratar och dricker öl.
Den snurrande trädstammen, den alldeles för ljusa kvällshimlen, den halvt bortvända stolen som någon verkar sitta i, det där som kanske är en båt, men allra mest växthuset ser ut som ett framtida minne, ett minne som jorden kommer att stilla glädja sig åt om kanske tusen år.
Fin iakttagelse!
Tack Göran!