Idag gick jag längs en gata jag aldrig har följt förut – tidigare har jag bara druckit kaffe i en bar alldeles i början av gatan. Imorse gick Miki och jag längs ulica kneza Ljudevita Posavskog hela vägen ända till Banjavčićeva, där vi hade vårt mål, men detta mål låter jag sväva bort i det osagda. I stället vill jag visa er ett märkligt mörkbrunt trähus byggt av tunga timmerstockar, kanske knuttimrat, minns inte, och bilden jag tog är inte tillräckligt bra.
Men jag kan förstås gå tillbaka och titta närmare eller så kan jag fråga någon som vet. Och huset är kanske inte så märkligt i sig utan det som gör det speciellt är att alla de omkringstående husen är från en annan tid och av helt andra material och med helt andra former.
Jag tog bilden mest för att jag visste att jag inte skulle minnas även om jag stannade och tittade på det en stund på tillbakavägen. Minnet hör till det opålitligaste jag vet, kanske finns det inte ens, det där som vi kallar minnet, inte på det sätt som vi kommit överens om att tro i alla fall. Minnet är ett såll, som vi låtsas är en skål.