Den här eftermiddagen gick Miki och jag en runda som vi ganska sällan går, desto oftare gick jag den med Londi, särskilt under de första åren här. Jag minns henne förstås alltid och ofta hugger smärtan till över detta att hennes sista dag blev så svår – jag kan inte ens berätta om hur det var, så fort de första detaljerna är sagda kvävs rösten, både den yttre och den inre – men, ja, vad var det nu jag ville säga? Jo, att vissa vägar jag går gör saknaden större. Och nyss gick vi alltså en sådan, Miki och jag. Vi gick under Slavonska, den där stora brummande, bullrande genomfartsleden och sedan bort mot coca cola-fabriken? (i alla är det en coca cola-flaska på taket och något betyder väl det) och vidare förbi daghemmet och bort mot džamija (moskén) och förbi fotbollsplanen Nur som hör till den. Till min sorg såg jag att man huggit ner dungen med valnötsträd i ena hörnet av planen. Dit gick jag ibland i den gamla tiden med Londi och plockade nötter. Nå, vi gick vidare, träffade en trevlig liten brun hund som Miki lekte med en stund, och så gick vi förbi bunar (brunnen), som nog sedan länge är uttorkad och som väl inte syns något vidare på bilden här.
Jag stannade till lite och tittade på stigen mellan träden. Här brukade hundar och människor träffas om kvällarna. Hit gick jag ofta med Londi. Nu vet jag inte vilka det är som går hit. När Londi blev för gammal och trött för att gå ända hit, försvann den här delen av staden nästan helt ur mitt liv.
Miki och jag drog vår cirkel och kom tillbaka till tunneln under Slavonska och strax var vi under ”kattbalkongen”. Den röda ”huvudkatten” hann försvinna innan jag tog bilden och nu ser jag att jag bara fick med tre katter. Jag vet inte hur många de är där inne, men det dyker alltid upp nya färger och teckningar, så kanske är de femton eller upp emot tjugo…
På Murterska träffade vi Jasna och hennes gamla dalmatinertik, som jag nu inte kommer på namnet på. Hon kände Londi, men de lekte aldrig, även om Londi kanske försökte någon gång i början.
Och så nådde Miki och jag promenadens slut och ”parken” med alla valnötsräden, björkarna och lindarna, fast några lindar är också borta, om jag tänker på hur det var de första åren – så många lindar det fanns då! Och Londi och jag gick ofta under lindar.
