Kategori: Berättelser ur livet

Och solen går ner över Vukovarska en av de allra sista sommardagarna.

Kanske är imorgon den sista dagen det här året med temperaturer som tangerar 30 grader. Det går inte att föreställa sig den kommande svalkan, än mindre kylan. Just när det gäller väder kan jag aldrig leva mig in i något annat än det som just är. Fantasin blir helt abstrakt eller torrt formell när det gäller detta. Konstigt, för jag har ju varit med om så många olika väder, men jag kan ju säga att jag har min fantasi till annat.

Vukovarska är så lång att den verkar sträcka sig runt hela jorden. Hur vet jag att den inte gör det? Den böjer liksom av i synranden åt båda hållen och det svindlar lite när jag tänker mig hur ändarna möts någonstans i ett avlägset för mig okänt land, där människorna går upp och ner och andas vatten och dricker luft.

Den vidsträckta parken Maksimir öppnades för allmänheten 1794 och den var en gång en av de mest betydande parkerna i det habsburgska riket, läser jag nu. Idag var Miki och jag där tillsammans med Gabi och dagen förflöt med promenader genom bokskog, längs sjöar med mängder av små sköldpaddor simmande hit och dit mellan yta och botten. Ja, och ibland stannade vi och drack kaffe eller annat. Timmarna flöt långsamt iväg men försvann ändå snabbt. Ja, ni vet hur det är med tiden, det är ofta svårt att se skillnad på snabbt och långsamt. Och hur hade tiden varit om den varit en plats? Nå, låt mig nu i stället föra er ett stycke genom parken.

Vi gick in genom huvudingången och följde sedan den paradgateaktiga vägen fram mot utsiktstornet med kaféet på höjden:

Efter en paus där travade vi vidare till Švicarska kuća, det schweiziska huset, som förr också hade servering, men som nu bara står där och ser värdigt ut:

Ja, och så gick vi längs en av sjöarna, tittade på sköldpaddorna och lät Miki dricka och plaska lite. En gång drack han i en sådan djärv ställning att han ramlade i, men han var raskt uppe igen.

En strålande sensommardag, varm och mjuk med en svag ton av kommande höst…

Den här eftermiddagen gick Miki och jag en runda som vi ganska sällan går, desto oftare gick jag den med Londi, särskilt under de första åren här. Jag minns henne förstås alltid och ofta hugger smärtan till över detta att hennes sista dag blev så svår – jag kan inte ens berätta om hur det var, så fort de första detaljerna är sagda kvävs rösten, både den yttre och den inre – men, ja, vad var det nu jag ville säga? Jo, att vissa vägar jag går gör saknaden större. Och nyss gick vi alltså en sådan, Miki och jag. Vi gick under Slavonska, den där stora brummande, bullrande genomfartsleden och sedan bort mot coca cola-fabriken? (i alla är det en coca cola-flaska på taket och något betyder väl det) och vidare förbi daghemmet och bort mot džamija (moskén) och förbi fotbollsplanen Nur som hör till den. Till min sorg såg jag att man huggit ner dungen med valnötsträd i ena hörnet av planen. Dit gick jag ibland i den gamla tiden med Londi och plockade nötter. Nå, vi gick vidare, träffade en trevlig liten brun hund som Miki lekte med en stund, och så gick vi förbi bunar (brunnen), som nog sedan länge är uttorkad och som väl inte syns något vidare på bilden här.

Jag stannade till lite och tittade på stigen mellan träden. Här brukade hundar och människor träffas om kvällarna. Hit gick jag ofta med Londi. Nu vet jag inte vilka det är som går hit. När Londi blev för gammal och trött för att gå ända hit, försvann den här delen av staden nästan helt ur mitt liv.

Miki och jag drog vår cirkel och kom tillbaka till tunneln under Slavonska och strax var vi under ”kattbalkongen”. Den röda ”huvudkatten” hann försvinna innan jag tog bilden och nu ser jag att jag bara fick med tre katter. Jag vet inte hur många de är där inne, men det dyker alltid upp nya färger och teckningar, så kanske är de femton eller upp emot tjugo…

På Murterska träffade vi Jasna och hennes gamla dalmatinertik, som jag nu inte kommer på namnet på. Hon kände Londi, men de lekte aldrig, även om Londi kanske försökte någon gång i början.

Och så nådde Miki och jag promenadens slut och ”parken” med alla valnötsräden, björkarna och lindarna, fast några lindar är också borta, om jag tänker på hur det var de första åren – så många lindar det fanns då! Och Londi och jag gick ofta under lindar.

Idag gick jag längs en gata jag aldrig har följt förut – tidigare har jag bara druckit kaffe i en bar alldeles i början av gatan. Imorse gick Miki och jag längs ulica kneza Ljudevita Posavskog hela vägen ända till Banjavčićeva, där vi hade vårt mål, men detta mål låter jag sväva bort i det osagda. I stället vill jag visa er ett märkligt mörkbrunt trähus byggt av tunga timmerstockar, kanske knuttimrat, minns inte, och bilden jag tog är inte tillräckligt bra.

Men jag kan förstås gå tillbaka och titta närmare eller så kan jag fråga någon som vet. Och huset är kanske inte så märkligt i sig utan det som gör det speciellt är att alla de omkringstående husen är från en annan tid och av helt andra material och med helt andra former.

Jag tog bilden mest för att jag visste att jag inte skulle minnas även om jag stannade och tittade på det en stund på tillbakavägen. Minnet hör till det opålitligaste jag vet, kanske finns det inte ens, det där som vi kallar minnet, inte på det sätt som vi kommit överens om att tro i alla fall. Minnet är ett såll, som vi låtsas är en skål.

Ibland berättar bilder jag tagit historier jag inte känner till. Den här från en kväll i byn Hostivař strax utanför Prag ser för mig nu ut som ett porträtt, som existensen i ett obevakat kanske lite lekfullt ögonblick tagit av sig själv. Nej, existensen är inte jag och inte du heller.

Jag känner en häpen glad förskräckelse när jag tittar in i bilden och ändå vet jag att strax intill det som avbildas rusar Miki omkring i vilda snäva cirklar och jonglerar med uppgrävda benbitar och vid bordet som inte syns men är nära sitter Peter och de andra människorna och pratar och dricker öl.

Den snurrande trädstammen, den alldeles för ljusa kvällshimlen, den halvt bortvända stolen som någon verkar sitta i, det där som kanske är en båt, men allra mest växthuset ser ut som ett framtida minne, ett minne som jorden kommer att stilla glädja sig åt om kanske tusen år.