Ska vi bada? undrade Toma och jag sa ja och så satt vi i bilen och Toma svängde ut lite nordväst om Zagreb och snart var vi vid den lilla staden Zaprešić och där krånglade vi oss fram till den lilla sjön Jezero Zajarki, som är en korvsjö till Sava precis som Jarun och Bundek. Vi letade oss lite runt sjön och upptäckte till vår förvåning att en del utländska turister tagit sig dit: tjecker, slovaker, slovener, österrikare. Till sist (för det är väl så man säger: ”till sist”?) hittade vi en strand med både sol och skugga för oss, så vi vecklade ut våra handdukar och Miki gick för att nosa i buskarna i vattenbrynet.
Ja, och sedan simmade vi runt lite i vår del av sjön, fast inte Miki, han har lagt badandet åt sidan efter den där dykningen bland näckrosorna i Jarun. Men han hade mycket annat för sig. Ett tag var han väldigt vild och sprang med hög fart i trånga cirklar efter sin ”lopta”.
Vi människor simmade, solade, pratade och så åt vi guacamole, som Toma gjort i ordning innan, han gillar sådant (både att göra i ordning det och att äta det) och lite kokt kyckling som egentligen var Mikis och några små rökta ricottor som jag hade med mig från Trieste. Och lite annat. En bra måltid blev det. Miki försvann men dök upp igen som en glad mycket snabb ullboll.
Framför oss simmade änderna då och då förbi och Miki följde den uppmärksamt med blicken. Världen omkring oss var grön och skön och efter maten vilade vi alla i halvskuggan.
