Kategori: Berättelser ur livet

Vi smet iväg till Bundek idag, Miki och jag. Någon gång måste han ju testa den närmaste korvsjön också och vädret var så där lagom varmt så det blev inte tungt att gå längs nasip. Solen sken på oss men brände inte och Miki trippade på rätt snabbt. Jag tittade efter hägrar vid Sava och en såg jag faktiskt, även om man höll på att slå gräset på strandängarna. Vi gled ner från nasip och så gick vi under de höga popplarna och strax var vi framme vid sjön. Jag spanade efter skyltar med hundförbud och fick snart syn på en. Det växlar från år till år. Men inga badvakter i tornet. Vi gick bort mot bron som delar Bundek i en mer mondän och en lite sumpig eller naturlig del.

Jag bestämde att vi skulle vara på gränsen strax intill eller snett under bron. Och så hoppade jag i och Miki följde mig halvt motvilligt och stannade med vattnet till ”knäna” och så plötsligt gjorde han en tvärvändning och försvann i hög fart uppför backen. Jag ropade lite men fortsatte att simma. Han kommer tillbaka, tänkte jag. Och det gjorde han. Ett svart ulligt klot for nedför backen och nästan ut i vattnet, men bara nästan. Och så fortsatte det ett bra tag till. Spännande för oss men sannolikt inte för er. Efter badet vilade vi under ett plommonträd som då och då släppte ner ett moget plommon.

Med Toma blir livet lätt som en road movie eller ja, en odyssé kan man också kalla det om man vill. Vid elva kom Toma med bilen (som inte är hans) och plockade upp Miki och mig, inte just där vi hade sagt, men ganska nära. Målet var Hrelić, men på ett lustigt och obestämt sätt, som om den stora vilda marknadsplatsen under sopberget plötsligt hade kunnat flytta på sig. Toma var ute efter cykeldäck, kanske, men ja, ganska säkert. Jag tänkte lite på honung och så for vi över Sava. Mellan marknadsområdet och sopberget försökte vi ställa av bilen, först på en lerig plätt under några valnötsträd. Vi pratade lite vagt om att plocka valnötter, men sedan fanns det ingen plats för bilen så vi åkte tillbaka en bit och Toma klämde in den vid ett stängsel. Sedan gick vi in genom ett hål i samma stängsel och började trampa runt på grusvägarna mellan sakerna, allt blandat, lite som osorterade sopor. Vi låtsasgrälade lite om hur en sådan här zigensk loppmarknad borde vara organiserad. Båda fick rätt, det är som det är.

Miki travade på och luktade intresserat på allt möjligt, kissade på ett olämpligt ställe men ganska omärkligt. Det var mulet eller halvmulet men ändå varmt, på Hrelić är det nästan alltid varmt. Miki fick vatten av en tandlös kvinna som berättade att de hittat en levande höna bland soporna. Miki sökte skuggan även om det inte just fanns någon sol, men han kände väl var solen skulle kunna träffa om den kom fram.

Och med ens handlade vi. På en kort stund köpte vi två bollar åt Miki, ett cykeldäck åt Toma och tre par sockor och en burk honung åt mig. Honungen kostade mer än allt det andra tillsammans, men den var ändå inte särskilt dyr. Och så kände vi att vi var hungriga. Vi ratade de vanliga bodarna med ćevapi och gick mot något större barackaktigt med soltak på parkeringsplatsen. Ja, nu var solen ute. Det prövar vi, bestämde vi.

Och så satte vi oss på träbänkar med långbord emellan och strax kom en kypare och vi beställde ćevapi och något stekt kött. Och öl. Miki drack vatten under bordet, men snart satt han också på bänken. På sådana här platser är det ingen som lägger sig i. Var och en sköter sitt och allt löper smidigt.

Vi åt och drack och Miki fick också lite kött och bröd och vi tyckte att dagen var som den skulle. Mätta gick vi sedan ut genom hålet till bilen och Toma frågade vart jag ville åka. Kanske till byn, alltså till själva Hrelić, sa jag på måfå och efter en stund var vi kanske där. Eller i Jakuševec, en annan by i närheten. Toma sa att han ville visa mig en vacker liten kyrka, som han trodde fanns i närheten. Och strax var vi framför kyrkan och jag hoppade av och tog en bild.

Sedan åkte vi runt på byvägarna och efter en stund var vi i Dugave, där flyktingförläggningen finns i hotell Porin. Mycket grönska och gammal jugoslavisk arkitektur, ful men ganska gemytlig. Vi funderade på om vi skulle pröva att bada i Sava, men så blev allting bara prat och svängar hit och dit med bilen, så vi släppte alla planer och lät dagen ligga där den låg.

Underlig dag, värmen har stått tjock hela dagen – 33-34° i skuggan – men alla vet att denna värme nu plötsligt blivit bräcklig. Väderleksrapporterna talar om våldsamma regn och halverade temperaturer redan inatt. Hur föreställer man sig 17° när det känns så här? Jag kan inte, så jag frågar Miki som sitter snett emot mig vid bordet. Han flåsar lite.

Och utanför fönstret är luften spänd också för att det just nu pågår en stor match för Kroatien. Det händer nog inget på målsidan i denna stund för det mumlar och brummar bara lågt och entonigt.

Jag känner mig som vid ett slags nyår. Inatt blir det en annan årstid, terminen är slut och den första tentamensperioden också, plötsligt har jag inte bråttom och jag rusar inte längre rakt fram. Miki suckar lite och vill kanske ner. Men han kan själv så jag gör inget.

Nyss skaffade jag mig en ny privatlärare i kroatiska. Den här gången blir italienskan hjälpspråket, fast snart ska jag väl sluta med hjälpspråk, snart ska väl äntligen de här fläckiga vingarna bära. Och jag lägger de framtida platserna på bordet framför mig: Zagreb, Trieste och kanske någonstans i Istrien, Ja, var? Och tanken på att jag inte har något körkort stör mig en stund, men sedan tänker jag att om jag nu ska bo, så ska jag väl inte genast flytta på mig. Mål!!! Det måste ha varit ett kroatiskt mål, för nu brakar fyrverkeriet och smällarna också loss. Miki hoppar ner. Jag tänker att det inte angår mig så värst, men lite ja, och jag håller på Kroatien i detta VM, fast lite på Tyskland också, men tyskarna har kanske redan åkt ut. Mitt intresse är svalt men ändå på något sätt gediget.

Jag funderar lite över vad jag ska önska mig att få recensera i sommar. Vilka böcker vill jag fundera över? Jag skriver en liten lista, men visar den inte här nu. Ja, när det blir mer tid ska jag läsa och skriva mer. Och tänka kanske, det är som om jag aldrig riktigt tänkte. Svetten lackar i pannan. Är det där innanför som tänkandet borde pågå? Det har slutat att smälla och Miki kommer tillbaka från det inre rummet. Klorna rasslar lite lätt mot golvet. På Royal låter det som om man väntar på nya mål. Jag lutar mig ut genom fönstret för att få lite luft. Ja, tänka, tänk om jag skulle tänka…

Varm dag, jag har skrivit in lite betyg, språkgranskat texter om kroatiska regionala specialiteter och läst lite kroatisk grammatik, lite kasuslära. Och emellanåt har Miki och jag gått en runda, som han markerat med pauser. När det är så här varmt så glider han då och då in i skuggan eller halvskuggan och fäller in benen och vilar snabbt och effektivt.

En minut, två minuter och så är han redo för vägarna eller trottoarerna igen. Men det blir inga långa rundor. Och hemma äter jag kalla soppor och Miki kött och ris. Och vi sover middag utströdda över soffan på ett oordnat sätt.

Ikväll är det Babylon och då ska vi prata svenska på Kino Grič med dem som dyker upp.

Av olika anledningar hade jag inte badat hittills i år, mest för att jag haft mycket att göra och för att jag har Miki som är väldigt bra på att smita. Men idag blev det av. I början av eftermiddagen bestämde Vesna och jag oss för att ta en paus i arbetet och svalka av oss lite och så for vi iväg med hennes bil till Jarun, en av Zagrebs korvsjöar som rensats upp och blivit badsjö. Annars brukar jag ju mest bada i Bundek för att det är närmare dit, men Jarun är störst och något särskilt. Miki var med även om det är förbjudet för hundar på de flesta mer strandliknande platserna runt sjön eller sjöarna. Ja, på något sätt är Jarun nog två sjöar, en större och en mindre.

När vi kom fram började vi leta efter en bra plats att bada ifrån och mycket snart kom en badvakt och skickade iväg oss långt bort, eftersom ”hundar egentligen inte alls fick vara där”. Vi gick och gick, lustigt nog i strandkanten där det var som mest förbjudet, och efter ett tag tyckte vi att vi hittat vår plats. Det var nästan folktomt där. Miki tittade nyfiket på änderna och småsprang lite efter några kajor.

Vi människor klädde om och Vesna klev i och jag också samtidigt som jag försökte locka i Miki. Först tittade han lite skeptiskt men så plötsligt simmade han och jag knäppte av kopplet och slängde upp det på land. En stund avlöpte allt harmoniskt, Miki simmade fram och tillbaka mellan Vesna och mig och verkade trivas, men så med ens fick han nog och strax var han ur vattnet och rände iväg som en vessla längs strandkanten och så sprang han i full fart rakt ut på en betongbrygga. Vi tittade på honom från vattnet och såg hur han plötsligt tog ett jättesprång från bryggan rakt ut i vattnet. Eller rättare sagt – rakt ut bland näckrosbladen. Skuttet såg lite konstigt ut, det var som han väntat sig fast mark under fötterna. Förskräckt simmade han genast tillbaka och klängde sig vigt upp på bryggan igen. Och så gav han sig av i fyrsprång längs stranden. Jag sprang efter och ropade och ropade och såg den svarta ullbollen framför mig bli mindre och mindre. Men så av en nyck vände han om och rusade lika fort tillbaka. Ullbollen växte och växte och till slut gick det att se att den var Miki.

På med kopplet. Sedan satt Miki och jag på handduken och tittade utåt vattnet där Vesna fortfarande simmade omkring.