Med Toma blir livet lätt som en road movie eller ja, en odyssé kan man också kalla det om man vill. Vid elva kom Toma med bilen (som inte är hans) och plockade upp Miki och mig, inte just där vi hade sagt, men ganska nära. Målet var Hrelić, men på ett lustigt och obestämt sätt, som om den stora vilda marknadsplatsen under sopberget plötsligt hade kunnat flytta på sig. Toma var ute efter cykeldäck, kanske, men ja, ganska säkert. Jag tänkte lite på honung och så for vi över Sava. Mellan marknadsområdet och sopberget försökte vi ställa av bilen, först på en lerig plätt under några valnötsträd. Vi pratade lite vagt om att plocka valnötter, men sedan fanns det ingen plats för bilen så vi åkte tillbaka en bit och Toma klämde in den vid ett stängsel. Sedan gick vi in genom ett hål i samma stängsel och började trampa runt på grusvägarna mellan sakerna, allt blandat, lite som osorterade sopor. Vi låtsasgrälade lite om hur en sådan här zigensk loppmarknad borde vara organiserad. Båda fick rätt, det är som det är.
Miki travade på och luktade intresserat på allt möjligt, kissade på ett olämpligt ställe men ganska omärkligt. Det var mulet eller halvmulet men ändå varmt, på Hrelić är det nästan alltid varmt. Miki fick vatten av en tandlös kvinna som berättade att de hittat en levande höna bland soporna. Miki sökte skuggan även om det inte just fanns någon sol, men han kände väl var solen skulle kunna träffa om den kom fram.
Och med ens handlade vi. På en kort stund köpte vi två bollar åt Miki, ett cykeldäck åt Toma och tre par sockor och en burk honung åt mig. Honungen kostade mer än allt det andra tillsammans, men den var ändå inte särskilt dyr. Och så kände vi att vi var hungriga. Vi ratade de vanliga bodarna med ćevapi och gick mot något större barackaktigt med soltak på parkeringsplatsen. Ja, nu var solen ute. Det prövar vi, bestämde vi.
Och så satte vi oss på träbänkar med långbord emellan och strax kom en kypare och vi beställde ćevapi och något stekt kött. Och öl. Miki drack vatten under bordet, men snart satt han också på bänken. På sådana här platser är det ingen som lägger sig i. Var och en sköter sitt och allt löper smidigt.
Vi åt och drack och Miki fick också lite kött och bröd och vi tyckte att dagen var som den skulle. Mätta gick vi sedan ut genom hålet till bilen och Toma frågade vart jag ville åka. Kanske till byn, alltså till själva Hrelić, sa jag på måfå och efter en stund var vi kanske där. Eller i Jakuševec, en annan by i närheten. Toma sa att han ville visa mig en vacker liten kyrka, som han trodde fanns i närheten. Och strax var vi framför kyrkan och jag hoppade av och tog en bild.
Sedan åkte vi runt på byvägarna och efter en stund var vi i Dugave, där flyktingförläggningen finns i hotell Porin. Mycket grönska och gammal jugoslavisk arkitektur, ful men ganska gemytlig. Vi funderade på om vi skulle pröva att bada i Sava, men så blev allting bara prat och svängar hit och dit med bilen, så vi släppte alla planer och lät dagen ligga där den låg.