Vineta

Morgonen efter det stora regnet var klar och liksom rentvättad. Fram på dagen kom solens värme tillbaka, men nu i kvällningen återvänder svalkan från morgonen och jag ser människor gå omkring tunnklädda och det ser ut som om de sköljer av sig i luftens friskhet. Miki är sprittande pigg och vild av luftens fräscha lätthet. Och det är något nordiskt över kvällssvalkan. Vi går vår runda och jag tittar upp mot den ännu ganska ljusa himlen och jag ser på de tunna vita molnen över det ljusblåa och jag ser eller anar månen bakom en vit gardin

1IMG_1731

och tanken går:

Till och med månen, som ändå anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

Ja, Aspenströms dikt om snigeln finns plötsligt här och jag tänker några rader till:

och stiger så en natt klockan tre ned hit
och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan

Och så inser jag att jorden eller de här gatorna på jorden befinner sig på havsbotten. Jag känner igen Vineta, staden på havets botten vid Östersjöns södra strand i den myt som många diktare och författare sjungit om. Vineta finns i Fontanes Effi Briest och jag griper efter boken i hyllan här, letar lite och där är stället:

Immer, wenn ich diesen Sommer, die paarmal wo ich mich an den Strand hinauswagte, die roten Fahnen sah, sagt’ ich mir: da liegt Vineta, da muß es liegen, das sind die Turmspitzen…

Fast nu undrar jag om Aspenström, när han skrev Snigeln, också tänkte på Vineta, om han såg att vägen från månen till jorden och Gamla Stan är en bild av vägen från strandkanten ner till Vineta på havsbotten.

Kommentera